Same same, fast jävligt annorlunda…

Idag är det lördag. Det innebär tydligen att lunchen byts ut mot någon slags frityrbuffé. Vi pratar calamares, räkor, nuggets med mera, och varken potatis, pasta eller ris till detta. Tydligen är det så uppskattat bland andra nationer att de alltid försöker bjuda hit sig själva på möten för att få snylta på vår lunch. Låt dem, säger jag. För efter ett tag tror jag att många är beredda att göra vad som helst för att bryta tristessen. Skyttesoldaterna och en del andra enheter lever visserligen farligare än andra eftersom de rör sig mycket ute i terrängen, men det innebär samtidigt att de ser mer och upplever mer än resten. För vissa väntar campdöden alldeles bakom hörnet. Att tillbringa ett halvår i ett främmande land och bara se det till och från leaveresorna kan inte vara särdeles spännande. Jag har turen att i viss mån själv kunna planera min tillvaro vilket gör att jag kan komma att få se en del samtidigt som jag inte behöver tillbringa alltför mycket tid i leran med kamelspindlar, skorpioner och motståndare i närheten. Vad som är intressant är att det uppstår en massa andra lustiga problem. Exempel på detta är: Vad gör jag av pistolen när jag går på toaletten? Det kan låta enkelt, men att krångla av sig hölstret i all hast kan vara en pina när det är akut. Hur många varv orkar jag egentligen springa runt campen innan jag är mördande trött på utsikten? Och hur många lördagar ska jag tvingas äta frityrsmet till lunch? Problemen är banala, det vet jag, men det är problem lik förbannat. Å andra sidan är det att hitta lösningar på dessa problem som skapar den där hem-känslan. På bara ett par dagar har jag vant mig vid ljuden och att sova ihop med med ett tjugotal människor i ett växelvis varmt respektive kallt tält. Som tur är får vi snart flytta in i barackerna där vi bor två och två. Rena lyxen i mina ögon. Nu behöver jag inte längre gå utomhus till duschen endast iklädd handduk i kylan. Samtidigt innebär det att våra företrädare i FS21 inte längre kommer att kunna stötta oss utan då är det vi som kör. Det är lite läskigt faktiskt, de sitter ju på erfarenheterna och nu är det dags för oss att trevande känna oss fram. Visserligen har många på FS22 varit här förut så de kan ju stötta, men för mig har företrädarna, som gjort ett helsickes imponerande arbete, varit ett bra stöd både som kollegor, mentorer och vänner. Jag kommer att sakna dem. Samtidigt känns det spännande att försöka skapa sitt historiska avtryck i landet. Om det låter sig göras vet jag inte. Troligtvis inte om jag ska vara krass. Någon militärpoet har klottrat på dörren till en av toaletterna: ”Afghanistan förändrade mig mer än jag förändrade henne.” Bättre än så kan det inte sägas…