Då har vi flyttat från tältet till barackerna. Som vanligt en procedur med snäva tidsramar och mycket stress. Från att ha tillbringat nätterna tillsammans med vad som i alla fall känns som halva kontingenten, och med tillbringa menar jag inte av det där mer exotiska slaget, ska vi nu dela barack två och två. Det är som att checka in på ett fyrstjärnigt hotell med helpension. Att det inte blir fem beror på att jag saknar strandutsikt och pool på området. Fast med det här vädret kan vi nog snart bada i lerpölarna.
I takt med att många åker hem blir campen allt mer öde. Den lite festliga ”oh, det är som Hultsfred, vi bor i tält på ett fält och går runt och snackar och jobbar”-stämningen är utbytt mot en ”fan vad tråkigt att se sina vänner åka, kunde de inte bara stannat liiite till?”-känsla. Men inget ont som inte har något gott med sig, det är nu det spännande börjar. Samtidigt är det nervöst att tänka på att jag står med rodret i bägge händer och vart skutan nu tar vägen hänger på vad jag får för mig. Inom mitt gebit naturligtvis, hela kontingenten är ju inte direkt beroende av mig, jag är ju inte CO (capo di tutti capi som maffian säger). Det är som att strypa navelsträngen för en nyfödd ungefär. Skitläskigt i början, men förhoppningsvis går det bra…
Kontakten hemåt fungerar ganska bra. Eftersom min tjej varit borta ett par dagar har jag inte kunnat ringa henne. Jag fick för mig att det skulle vara skönt, att jag då skulle kunna ägna mig åt arbete utan en massa hemlängtan, men det blev nästan värre. Det är som om de där minuterna i telefon håller mig kvar i verkligheten. Att bara få höra lite kärlek på en sprakig lina betyder så mycket och räcker så långt. Här har vi visserligen en grym kamratskap, men jag som är rätt hemkär saknar den värld jag har skapat. Nu är vi inplacerade i en värld som existerade innan oss och kommer att existera efter oss, och min påverkan på omgivningen är minimal om man ser till vad jag kan göra för att förändra min situation enligt mina preferenser. Jag verkar dock ganska ensam om att längta hem och tänka så mycket på livet hemma. De flesta andra verkar tillfreds med situationen och det hjälper mig också på ett sätt. För tänk om vi alla skulle gått och längtat hem, då hade det här varit som en uppsamlingsplats för zombier…
Tack för en fantastisk blogg som ger oss här hemma lite mer inblick i eran vardag.
Du är def inte ensam i dina känslor.
Hej,
igår åt vi Porterstek med gratäng på potatis
och jordärtskocka, tillbehör grillade pumpa-
bitar blandat m broccoli. Sedan creme brulee….nä, skall inte retas mer. Till dagens höjdpunkter hör alltid att läsa dina inlägg.
Hoppas du orkar hålla både takten och stilen. Jag är stolt pappa till en av dina
kolleger. Ta hand om varandra!
Kaffemannen
Jag tror det där med hemlängtan är olika för alla. Alla påverkas på olika sätt och alla visar det på olika sätt. Det är tur att ni har varandra och kan ha den där gemenskapen och stötta varann när det behövs!
Det där med att campen töms på folk är ju inte riktigt helt sant. Det är klart att de ni har träffat den senaste veckan är på hemväg, men det är fortfarande ett gäng som inte kommit fram än (min sambo inkluderad) så det kommer nog gå bra det där. Nya vänner och nya tag =)
Vill också tacka för att du bloggar, så att vi här hemma regelbundet kan ta del av hur ni har det. Ta hand om varandra!