Paketfrossa…?

Julen närmar sig och många väntar på att postkontoret ska öppna till helgen. Enligt uppgift gick postgången oftare förr i världen, men som på så många andra plan är man som utlandsstationerad inom Försvarsmaktens verksamhet inte i topp på prioriteringslistan vad gäller den markservice andra tar för givet i vårt älskade hemland. Jag väntar också. Ett meddelande på Facebook sade att jag skulle få en julklapp, men den har ännu inte anlänt. Så förhoppningsvis får jag den snart. Då kanske det blir lite julkänsla i alla fall. I matsalen har den civila firman som sköter köket gjort ett tappert försök att julpynta. Tyvärr verkar de ha öppnat påsen med grejer till kräftskivan för det hänger hattar och lyktor som verkligen inte är av julkaraktär. Men friskt vågat hälften vunnet.

Det mottot gick igen när sektionen beslutade sig för att ha närkampsträning under dagen. Vi har varit lite tama på att spöa varandra, men det har nu börjat trappas upp igen. Och det går inte ett pass utan att någon stukar en tå eller spräcker ett revben. Jag klarade mig med mindre blessyrer som tur var, bortsett från det fula pungnypet jag åkte på i kontorssoffan precis innan vi hade en orderbrief, något som ställde till det för mig när jag skulle stå och se seriös ut med de andra gossarna. Det är ändå skönt att både träna tillsammans och göra någonting som är roligt. Många av de yngre förmågorna, och äldre också för den delen, satsar hårt på att rossa upp sig till sommaren. Muskler pumpas som aldrig förr på det tämligen välutrustade gymmet, men jag saknar intresset. Kanske för att jag redan lagt beslag på en vacker kvinna (om någon Gender Field Advisor läser detta vill jag säga att jag respekterar kvinnor otroligt mycket och att det självklart inte är den avgörande faktorn för vårt förhållande eller mitt bristande intresse för skivstångskosmetika), kanske för att jag insett att jag aldrig kommer att ställa upp i den där jävla Luciapokalen. Däremot har jag börjat äta mindre portioner och ta tag i fysandet. Just att fysa är viktigt för det mentala välbefinnandet här och dessutom måste vi kunna bära vår utrustning. Själv hade jag det fantastiska nöjet att i full stridsutrustning hoppa ut från en Patria och slå armbågen i en metallkant för ett tag sedan. Vid det tillfället vägde jag en bit över hundra kilo med lasten vilket min armbåge inte är dimensionerad att hantera. Resultatet blev en trasig armbåge som påverkar mig även under närkampspassen. Men jag ska inte klaga, det finns människor som har det värre några meter härifrån.

Egentligen har jag det rätt bra. Om jag på något sätt hade kunnat verka i den här kontexten, men varje kväll åkt hem till tjejen och tittat på tv och surfar i 54 Mbit/s (har 100 Mbit/s men modemhelvetet som jag måste använda enligt leverantören stryper tillförseln, dessutom är kåken byggd i någon slags signalstörande betong som hade passat perfekt på campen här), då hade jag varit extremt nöjd med livet. För jobbet är utmanande och roligt, det lämnar spelrum åt fantasin och får mig att tänka i nya banor. Kollegorna är kunniga och trevliga. Kulturen här är främmande och spännande. Och lönen är bättre här än i Sverige. Ja, det är faktiskt bara den där helt superviktiga detaljen med att åka hem på kvällen som jag saknar extremt mycket…