Tid att leva…

När jag planerade packningen inför missionen gjorde jag en felbedömning. Jag antog nämligen att jag nu skulle ha tid att träna två pass om dagen, läsa böcker, skriva böcker, titta på film och utveckla mig själv som människa. Rutinen är just nu att träna tre, fyra pass i veckan, läsa ett eller två kapitel i en bok, skriva blogg, se på film i en halvtimme och resten av tiden jobba. Det är i och för sig att utveckla sig som människa med tanke på situationen. Eftersom jag gillar att jobba med människor har jag valt att hänga på några projekt som rör sig i gränslandet mot det humanitära arbetet i Afghanistan. ”Guldet” som glimmade här fick en snabbt en grå hinna. Jag tycker fortfarande att den militära kontexten är spännande och, på det där barnsligt pojkaktiga sättet, rätt häftigt (tänk er själva, det smäller, vapen, cool utrustning, helikoptrar…), men att jobba med människor är ännu häftigare. Och att kombinera dessa två på det sätt som är nödvändigt i Afghanistan blir ju en superkombination.

Dagarna passerar allt snabbare samtidigt som de går allt långsammare ju närmare jag kommer leaven. Ni vet den där kameraeffekten som används i filmer; när kameran rullar bakåt samtidigt som den zoomar in så att bakgrunden liksom trycks ihop medan fokus är mer eller mindre detsamma? Ett bra exempel på den finns i första Sagan om Ringen-rullen, när kameran filmar ett skogsparti där de mörka ryttarna är på väg. Precis så känns det. Perspektiven förvrängs i både tid och rum. Ibland känns det som om jag är synnerligen ineffektiv, men när jag blickar tillbaka har jag faktiskt hunnit med mycket på så kort tid. Ofattbart mycket om man ser till upplevelserna. Det är något med krig som gör att känslorna koncentreras på ett helt annat sätt än vanligt. På ett sätt blir man avtrubbad medan man på andra sätt blir mer känslomässig. Ett vanligt samtal hem till tjejen om fullständigt banala saker kan nästan få mig att grina. Samtidigt tar det inte lång tid att vänja sig vid att ständigt se människor som bor i förhållanden som jag brukar zappa förbi på tv-nyheterna och tungt beväpnade styrkor rulla ut och in från operationerna. Mycket märkligt och paradoxalt. Jag förstår nu att en del grips av missionslivet och inte kan släppa det. Det har en tendens att bita sig fast i en även om man kämpar emot. Samtidigt har jag det starkaste ankaret som finns som håller mig kvar i den vanliga svenska verkligheten: kärleken. Kärleken till min sambo, till min familj, till mina vänner. Nu när den där initiala ”åh, jag vill bara skita i det här och åka hem”-känslan börjar klinga av börjar istället den där ”åh, jag längtar efter att få åka hem och njuta av allting jag tidigare tog för givet”-känslan att växa sig starkare. Det kanske är förmätet att börja känna så redan efter några veckor, men som sagt, tiden rör sig annorlunda här…

Edit: Ändrade ordet humanistiskt till humanitärt. Ibland slår det slint i hjärnan… Tack K för att du uppmärksammade detta.