Sovmorgon…

Det är fredag och egentligen betyder det ingenting. Alla dagar är mer eller mindre lika här, men imorse fick jag äntligen min efterlängtade sovmorgon. Inte helt ostörd eftersom barackväggarna är tunna och många var tvungna att gå upp runt halv sex, men ändå. Jag fick ligga och dra mig i den lövtunna, numera skålformade madrassen i den gnisslande stålsängen och somna om igen till luftkonditioneringens ljuva vaggvisa. Det var helt fantastiskt. Visserligen drömde jag att sambon var gravid och att jag skulle berätta det för morsan, men jag sov ändå gott. Att halsen kändes som sandpapper när jag vaknade var bara mindre hinder för dagens arbete som bestått i möten, läsning, möten, samtal och mejlande. ”Vafan, du jobbar inte, du sitter bara och bloggar och Facebookar” hojtas det ibland. Då brukar jag försvara mig med att det här är ett extremt viktigt uppdrag för de tusentals andra som gör mission även om de slipper bajsdoften. Å andra sidan får de ensamheten och det bytet går nästan alltid i vår favör… En nackdel med helger är att saknaden efter hemmet blir större då. Fredag kväll brukar tjejen och jag laga mat, kolla på film och mysa. Eller så är jag ute med polarna. På dagarna spelar jag tv-spel, kanske tvättar och städar om det är min städvecka, och tar det lugnt. Här är det business as usual typ. För oss i alla fall. Fredag är ju afghanernas söndag vilket innebär att exempelvis ful-PX:t, de som ställt upp några containrar i utkanten av campen och säljer mattor och krimskrams, har stängt. Det innebär också att trafiken blir värre om vi nu är ute och rullar. För mig innebär det mest att jag inte kan gå och snacka med Mr. W som ofta försöker sälja en matta för hundratals dollar när jag köper en plånbok för tre dollar och alltid sträcker fram sin svettiga hand för en långdragen handskakning…

Snart är det filmvisning och jag grunnar på om jag ska visa jägarofficerarna min favoritfilm Chasing Amy eller om vi ska se Tron: Legacy. Ett lyxproblem mitt i kriget, det är verkligen civiliserat. Men jag behöver dem. Diskussionerna om hur det här landet ska komma på fötter dyker upp jämt och ständigt. Vid luncher, middagar, fika, träningspass… när som helst kan vi dra igång ändlösa samtal om var problemen ligger och hur de ska åtgärdas. Jag blir själv ofta förbannad på politikerna hemma. Antingen är vi här eller så är vi det inte. Det är väl inte svårare än så. Ett eller annat studiebesök ger väl knappast en rättvisande bild och de som inte varit här borde komma hit och tillbringa ett par dagar i en by i någon hotspot. Då tror jag att det skulle vara annat ljud i skällan. Jag har ju inte direkt hymlat med att jag har mina åsikter om vår närvaro här och vad vi egentligen gör, men jag har i alla fall sett med egna ögon hur det kan vara i vårt område och på något sätt anser jag att det ger mig rätt att ha en åsikt. Eller ja, alla har självklart rätt att ha en åsikt, det är ju en del av grundkonceptet som vi är här för att införa; jag menar bara att jag tycker att jag börjar få torrt på fötterna när det gäller att tycka och tänka. Några veckor här motsvarar säkert ett år av inläsning på hemmaplan, tro mig. Nu ska jag inte hetsa upp mig framför datorn, men jag hoppas verkligen att våra folkvalda slutar använda insatsen som ett politiskt slagträ i debatten. Vi är faktiskt värda mer än så!