Afghan blues…

Camp Northern Lights torde vara det enda stället där det är tråkigare att ta en sjukdag än att jobba. Normalt kan en sjukdag innebära att man kan ta det lite lugnt, titta på film och slösurfa. Här innebär det att du kan titta på film instängd i din barack till dess att tristessen övervinner både halsont och muskelvärk och tvingar dig att gå och kolla jobbmejlen. En sådan vansinnigt tråkig dag har jag haft. Inte för att jag kanske är den allra hårdast arbetande killen i världen, men jag gillar inte att känna mig lat och att jag inte drar mitt strå till stacken. Å ena sidan vill jag inte gå ut och riskera att smitta ner killarna och tjejerna som har mer aktiva jobb, å andra sidan får jag panik av att sitta inne på åtta, tio kvadratmeter. Därför har jag nu pallrat mig iväg för att åtminstone få iväg dagens blogginlägg. Och få i mig en kvällsmacka.

Det är inte bara jag som haft tråkigt. Jag ringde hem till tjejen som var ledsen och trött på min frånvaro. Hon har en ledig helg och de helgerna brukar vi alltid planera in mycket mys eftersom vi inte har normala arbetstider och kallt kan räkna med att ses så mycket varje helg. Då blir ensamheten än mer påtaglig för hennes del. Egentligen tror jag att det till stor del också beror på vetskapen om att jag inte kommer hem på ett tag och att jag missar högtiderna. Vi kan vara ifrån varandra när vi vet att det är korta tider, men nu är det fortfarande ett tag kvar innan vi kan ses igen. Jag får känslan av att det är flera som börjat glida in i den här fasen. Det som var lite av en smekmånad i början (utom för mig, jag längtade ju hem varje sekund) har nu gått in i ”det är på riktigt”-fasen och tristessen med vardagssysslorna, dåligt väder och annat skit börjar sätta spår i både oss som är här och de där hemma. Det är jobbigt att höra henne vara ledsen i telefon. Jag vill så gärna krama om henne, pussa henne i pannan och säga att allt kommer att ordna sig. Det kommer ju att ordna sig. Men just nu är jag här och inte ens om jag ville skulle jag kunna vara hemma till kvällen. Känslorna sliter i mig. Jag försöker vara stark och peppa henne; ”snart är jag hemma och då ska vi göra roliga saker”, men jag vill också gråta och bara vara hemma i soffan med varm glögg, pepparkakor och en bra film. I morgon är en ny dag, då kanske jag är frisk och på topp igen, hon kanske är på gott humör och vi känner oss starka. Men just nu… Nej, det har inte varit en dag som landat in på min fem-i-topp-lista. Jag bläddrade igenom gamla dokument på min privata dator och fick för första gången på länge en sådan otrolig lust att lägga allting militärt på hyllan när jag kommer hem. Det tänker jag visserligen göra; en lång semester väntar på mig, men minnen av svunna tider som jag ofta tänker på med obehag fick helt plötsligt guld i kanten. Förmodligen är det bara en temporär svacka. Snart kommer någon att förklara något nytt för mig och då sitter jag där som ett barn på julafton, med gapande mun och en omättlig törst efter ny kunskap. Det är ju spännande det här och lärdomarna handlar lika mycket om livet som om jobbet. Men det är tungt nu. ”Kommer du att få ditt paket till jul?” frågade sambon mig. Jag vet inte. Julen känns som en sådan jävla misär just nu. Tjejen kanske sitter ensam på grund av jobb och annat, jag sitter här en halv värld bort och ingen av oss känner någon julstämning. Tidigare har jag aldrig riktigt köpt det där med att julen är så jobbig för ensamma människor, men nu vet jag precis hur det känns. Ytterligare en livets lärdom påtvingad mig vare sig jag vill eller inte. Äh, nu zonar jag ut ett tag innan jag klappar ihop. Här har ni två bilder som visar hur det kan se ut. Den ena är en vacker dag från en camp. Det andra är mitt skåp. Klaga inte, det finns ordning i kaoset…