Många gånger tvivlar jag på vad vi gör här. Har vi någon effekt? Gör vi någon nytta? Vad gör just jag för att förbättra något för den enskilde afghanen? Och många gånger har jag inga bra svar. Men så händer något, man lägger vantarna på ett fall och börjar nysta bara för att upptäcka att även som saker till och med är jävligare än vad man kan föreställa sig faktiskt har förbättrats. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag följt ett fall under dagen som för mig representerar vad vi åstadkommit under vår tid här. Jag vill verkligen inte skuldbelägga alla afghaner, men att vara ung kvinna i Afghanistan är i vissa områden ett öde jag inte skulle önska min värsta ovän. Att då få bevis på att det arbete som gjorts fått till stånd en attitydförändring som varit helt otänkbar under talibanernas styre är precis den peppning jag behöver för att kunna se värdet i vår insats. Tyvärr finns det alltför många fall som liknar det jag kikat på under dagen, men att veta att åtminstone en kvinna fått eller kommer att få det bättre tack vare att vi möjliggjort dessa förutsättningar ger mig hopp. För den enskilde afghanen. För landet i stort är jag fortfarande mycket osäker. Det här var långt och svulstigt utan att direkt komma med något konkret, men ni som liksom jag tvivlar på vad vi gör här, lita på mig när jag säger att vi för med oss något gott. Och med vi menar jag ISAF, inte bara den svenska delen. Det borde skildras i medierna, men som vanligt känner sig väl Kicki Danielsson kränkt eller så har Anna Book ont någonstans och det gäller ju som bekant att prioritera efter läsarintresset…
I övrigt har det varit en osedvanligt hektisk dag. Inte så att jag klagar, allt som får tiden att gå är välkommet, men det är sjukt hur det tempoväxlar här. Jag är inte helt frisk så det är skönt att byta kroppsarbete mot lite hjärnarbete också. Däremot glider jag allt längre från målet att komma hem i mitt livs form. Att komma hem i form är mitt nya mål. Det kanske räcker. Det och vetskapen om att jag har världens bästa liv. Aldrig mer ska jag gnälla över att jag måste gå femhundra meter till affären för att handla ägg. Aldrig mer ska jag klaga på att badrummet är för litet för att få in en liten ångbastu. Aldrig mer ska jag tänka att äventyr gör sig bäst i sällskap med hårdkokta män och kvinnor. Bröllop, familj och ett lugnt jobb som ger mig mycket pengar och låter mig besöka spännade länder på semestern har gått upp i topp på prioriteringslistan. Jag som i vissa avseenden varit en solospelare längtar nu efter att vara i ett team. Jag kan aldrig kompensera varken mig själv, mina vänner eller min tjej för den tid jag lägger här men jag kan försöka göra resten av mitt liv tillsammans med dem till en roligare och gladare upplevelse.
En av de frågeställningar som dyker upp innan en mission och som många undrar över är det här med sex. Egentligen borde jag inte skriva om det eftersom mina föräldrar läser detta, men eftersom flera undrat tänkte jag ändå offra mig för konsten. Så hur löser man ut det på campen? I mitt fall är det synnerligen enkelt. Jag har nämligen aldrig varit på en så asexuell plats som vår camp i Afghanistan. Det är fan helt otroligt. Den ständiga doften av bränt bajs, kylan, den påtvingade intimiteten i både sovbaracker och gemensamma utrymmen – det finns helt enkelt inget eggande här. Dessutom är jag som sagt lyckligt förlovad och förhoppningsvis även lyckligt gift inom en hyfsat snar framtid. Men tänk på det, snålpolitiker som inte vill skattebefria oss, tänk på att vi offrar ett halvårs sexliv. Bara det borde vara värt en skattereducering med sisådär fyrtioåtta procent!
Kommentarer