Idag föll snön över campen. Inte särskilt mycket och det övergick snabbt i regn, men det räknas ändå. Nu betyder inte snö i Afghanistan att det känns som jul, men vädret är en viktig faktor här nere. Inte bara för oss utan för alla. Ute på landet gör all form av fukt att ”vägarna” blir mycket svåra att ta sig fram på för alla Toyota Corollor som rullar i landet. Tydligen har Toyota lyckats bra med marknadsföringen för det är den enda biltyp jag sett i landet. Som i morse till exempel. Jag åkte nämligen på att vara sidtryne med avmarsch 06.30. Att vara sidtryne är inte så illa som det låter utan det innebär bara att man åker med i ett fordon för att uppfylla kraven för hur många vi måste vara när vi lämnar campen. Vår lilla tur i regnet var tämligen kort, men ändå ett mycket välbehövligt avbräck mot vardagstristessen på campen. Vi lyssnade på Johnny Cash, vinkade åt barn och kände oss lyckliga över att vi inte bor i ett lerhus när det stormar. Egentligen hade jag kunnat tänka mig att rulla runt hela dagen och bara njuta åt alla spännande händelser och människor man ser i samhällena. Men att nöjesåka utan syfte är ett onödigt risktagande och dessutom ett slöseri av resurser som faktiskt är begränsade.
Jag fick en kommentar på bloggen om att jag gnällde för mycket och att jag faktiskt valt det själv. Det fick mig att tänka till. Kanske bloggen har blivit gnällig igen, men jag skulle vilja förklara ett par saker. Märk väl, inte ursäkta mig utan förklara. För det första har jag faktiskt inte sökt mig till den här missionen utan det var en del av jobbet helt enkelt. För det andra handlar bloggen om känslor och tankar utanför arbetet. Av naturliga skäl har jag ingen lust att berätta vad jag och mina kollegor gör utan fokus är helt och hållet allt annat jag kommer att tänka på. För det tredje är det här ett på många sätt ganska rutinmässigt och tråkigt jobb. Tänk er själva att sitta instängd på några fotbollsplaner i sex månader. Det är inte särskilt sexigt, till och med vardagen i Sverige lämnar mer utrymme för överraskningar och äventyr än camplivet. Och att åka ut från campen innebär att du möter en misär och på många håll ett förtryck och lidande som faktiskt inte är jätteupplyftande för humöret. Så var i ligger äventyret? Jag är för gammal för att längta efter eldstrider och action, så det äventyret lockar inte. Att bo i kyla och lera står inte högst på intresselistan för mig heller. Jag gillar naturupplevelser, men är ingen riktig skogsmulle. Att träffa människor är spännande och mötena med afghanerna tycker jag är en av fördelarna med jobbet. Tyvärr sker det inte på daglig basis heller och ofta blir jag än mer beklämd efter att ha lyssnat till deras historier. Då är det ganska naturligt att bloggandet blir en ventil där jag får en chans att bearbeta mina intryck och upplevelser, som ofta är av negativ karaktär. De positiva delarna är ju arbetet och då hänvisar jag återigen till mitt andra skäl som nämndes ovan. Men jag tar till mig av kritiken och ska försöka att bli bättre på att lyfta fram det positiva med missionen. Som att jag lär mig mycket av erfarna kollegor med annan inriktning än jag. Som när vi slappar på kontoret och veteranerna berättar rövarhistorier från förr. Eller den torra, cyniska humorn som då och då dyker upp under briefarna. För om vi inte hade roligt skulle jag aldrig stå ut i sex månader här…
Hej!
Vill bara säga att jag nu följt din blogg sedan du började skriva och tycker fortfarande det är lika spännande att dagligen kolla efter nya uppdateringar här. Tycker du ska fortsätta skriva som du gör och jag tycker det du skriver om livet på campen speglar ett liv som få människor egentligen har en inblick i. Att få en mer nyanserad bild av livet för er därnere är toppen. Håller tummarna för att ditt efterlängtade paket snart kommer fram så du och din sambo kan ha en gemensam paketöppning över telefon till jul. Kör hårt och håll oss här hemma uppdaterade! God jul och gott nytt år till dig och dina kollegor! Mvh Dag
Tack för de värmande orden i vinterkylan!
Hej, jag skriver här igen. Mitt tidigare inlägg var inte ämnat att såga din blogg på något sätt, vilket du också verkar ha förstått. Jag har läst i princip varje inlägg och jag tycker det är väldigt intressant att få en rätt unik syn på livet där nere. Jag har däremot själv fått erfara en del tunga perioder i mitt liv och det kanske är en utjatad klyscha att säga: ”tänk positivt.” Men det stämmer för det mesta. När man väljer att gräva ned sig och endast se det negativa, ja då är man ute på hal is. Ens värsta fiende är i mångt och mycket ens egna tankar.
Men fortsätt med det du gör, och jag förstår nu också varför du valt att belysa dessa sidor!
Tack för dina kommentarer, funderingar och tankar som lyfter fram en sida av missonslivet som inte det reflekterats över i media tidigare. Känner igen mycket av det du skriver och jag tycker inte alls att du är gnällig med tanke på att du inte gör det frivilligt utan som jag förstår är tvingad ner för att få behålla jobbet. Har efterlyst mer öppenhet i att alla inte åker frivilligt och att familjen har något val eller kan påverka beslutet. Kommer att fortsätta att följa din blogg, den är ett lyft i ensamheten, min livskamrat är också nertvingad. God Jul och gott nytt år till dig och alla andra som tvingas att lämna familjen här hemma.
Keep up the good work man!
Kan någon förklara det här med ”att vara tvingad” kontra att deltaga frivilligt i en mission?. Jag förstår att det är något som ingår i jobbet, men är det inte så att man förbinder sig att deltaga i utlandstjänst när man söker till försvarsmakten? Utifrån det perspektivet är det väl ingen som är tvingad till en mission, det är ju en konsekvens av att man valt försvarsmaket som sin arbetsgivare?..eller?
Du har helt rätt. Tvång är inte ordet jag skulle använda. Jag fick frågan och utifrån att det är en skyldighet när man som jag tackat ja till ett jobb inom Försvarsmakten, så åkte jag. Hade jag en förståelse för hur det skulle vara? Nej. Hade jag tackat ja om jag vetat det? Troligtvis inte. Upplever jag det som ett tvång? Nej, inte egentligen. Skillnaden är bara att jag inte aktivt sökt till den här missionen utan det kom så att säga som en naturlig, om än väldigt tidig, del av jobbet.
En stor skillnad är helt klart att det finns de som när de påbörjade sitt jobb för FM inte hade som krav att de skulle åka i väg och när det sedan nu får kravet att åka står valet mellan att behålla jobbet eller bli arbetslös och när sedan inte familjen och dess behov beaktas överhuvudtaget tycker jag att det är tvång. Det finns anhöriga som fått hoppa av sin egen utbildning eller byta jobb eller säga upp sig bara för att sköta hemmafronten.
Också en viktig och korrekt bedömning av situationen.
Jag tycker att din blogg är jätteintressant just på grund av att du skriver den på sättet du gör. Tittar dagligen om du har haft möjlighet att göra något inlägg. Din grupp bytte av min kompis grupp som just har kommit hem och jag uppskattar din synvinkel på din situation, min kompis har pga. extra hög skretess och lite annan rank eller vad det nu heter, inte kunnat berätta nästan nåt alls till min besvikelse, för jag bara älskar att höra om hur vardagen ser ut och känns för den enskilda individen, i det här fallet du. Så jag känner såhär att vill du gnälla så ska du absolut göra det. Det är väl därför du har din blogg.. Att få ventilera ut lite känslor och tankar. Men oavsett vad du skriver om så kommer jag att följa din blogg just för att jag tycker att den är så himla intressant 🙂
Tack, då förstår jag bättre innebörden av det hela. Förmodligen kommer du aldrig att tycka att den här perioden ”where the best days of my life” men förhoppningsvis, när du i framtiden ser tillbaka så gav den perspektiv (och vänner) som trots allt gjorde det värt mödan.
God Jul och ett Gott Nytt År!