Misär-e-sharif…

Sol har vi inte direkt varit bortskämda med sedan vi kom. Idag var det därför en lycka att återigen få se att det finns hopp om en sommar även den här gången. Däremot var det kallt, jävligt kallt. Och när det är kallt eldar människorna på andra sidan muren upp allt de har för att få värme. Det betyder att det luktar bränd skit på campen. Men som jag skrev ska jag försöka tänka lite positivt och odören kan jag stå ut med om det är solsken över hela min värld. Förresten luktar jag inte alltid så gott jag heller, i synnerhet inte när jag burit mitt insvettade gamla kroppsskydd. Det spelar ingen roll hur kallt det är för så fort du rör dig med kroppsskyddet blir du varm och svettig. De skyddande keramiska plattorna andas nämligen väldigt dåligt och kevlaren är inte direkt silkestunn. Å andra sidan antar jag att det är bättre än att ta en kula för lite svett dödar inte. Jag bar visserligen inte kroppsskyddet för skojs skull utan för att jag tog en liten runda upp på murarna som omgärdar campen. Kontrasten är otrolig. Här inne äter vi gott och kollar på film i våra baracker om kvällarna. Där ute oroar sig människor för självmordsbombare, hunger och framtiden. Vi diskuterar ofta hur sjukt det är egentligen. Om man inte är vaksam är det lätt att tappa fotfästet i verkligheten och leva i den lilla bubbla campen utgör, men ett besök på murarna är en kalldusch som får en att vakna upp. Och då ska man vara medveten om att Mazar-e-Sharif är förhållandevis liberalt och urbant jämfört med byar bara någon eller några kilometer härifrån. Om jag kommer ut på vad vi brukar kalla sociala patruller, då vi går ut för att visa att vi faktiskt är här och stärka och etablera relationer med afghanerna, ska jag försöka ta några bilder som illustrerar kontrasterna. Igår såg en kollega hur en man försökte stänga bakluckan på sin Toyota Corolla, men kon han hade placerat där var inte riktigt med på noterna. Det där är vardagsmat och vi kommer väl att tröttna på sådant också, men just nu går det inte att låta bli att skratta när man passerar en trehjulig motorcykel med fyra får på flaket varav ett är spraymålat rosa.

Dagens höjdpunkt var definitivt att jag fick mitt efterlängtade paket. Efter att ha sökt campen med minsökare, hundar (riktiga hundar, inte de där älgstora varianterna med lysande röda ögon och alligatorkäftar som afghanerna envisas med att ha i sina compounds), afrikanska råttor och sånär ett kompani skyttesoldater fick jag julklappen levererad till kontoret. ÄNTLIGEN! Nu blir det jul trots allt. Det kliar i fingrarna, men jag har lovat att inte öppna den förrän det är dags och det tänker jag hålla. Att vänta på något gott ger dagarna en extra krydda.

Jag har ju tidigare skrivit att människor är det intressanta med den här missionen och det handlar inte bara om de vi är här för att ”rädda”. Även innanför murarna möter jag dagligen människor som överraskar och imponerar. Ibland vill jag bara säga åt dem att släppa allt de har för händer och hooka upp dem med ett jobb jag tycker skulle passa dem bättre. Det gör jag i och för sig också. Missioner är mycket nyttiga ur en nätverkssynpunkt. Även om vi alla har olika bakgrunder och kommer att vandra olika vägar i livet har vi den här extrema, nåja annorlunda, upplevelsen tillsammans. Det skapar band över alla tänkbara gränser. Hur ska du någonsin kunna neka den där bondgrabben från Skövde som räddade ditt liv på en bakgård i en pashtunsk by en plats på din soffa när han besöker Stockholm? Den där tjejen som samverkade med civila organisationer, vore inte hon en bra kontakt när du nu vill lämna Försvarsmakten för ett civilt jobb som ändå påminner om ditt gamla jobb? Och fan, din barackkompis, han var ju rörmokare, skulle inte han kunna fixa rörledningen till sommarstugan lite billigare? Allt handlar självklart inte bara om att dra nytta av varandra utan vänskap finns ju där som en grund, men jag tror inte att nyttan av nätverkandet ska underskattas inom andra områden…