Kalla händer, varmt hjärta…

Min förkylning blir bara värre och värre. Campen är tamejfan som ett dagis, full av snoriga personer som hasar sig runt och snörvlar. Tänk The walking dead fast i svenska ökenuniformer. Trots det genomförde jag det obligatoriska närkampspasset vi kör en gång i veckan. Det var som vanligt en blodig historia. Vi snackar pungsparkar, hårda ansiktsträffar, en och annan knock och en enorm svullnad under chefens ena öga. Som tur var bar inte jag ansvaret för attacken på chefen. Däremot borde jag nog ha tagit det lugnt för nu känner jag mig återigen hängig. En annan del i hängigheten är att jag då och då känner att jag inte riktigt är förberedd på vad som förväntas av mig. Vida och snäva perspektiv blandas, jag tvingas hoppa mellan olika nivåer och helhetsbilden jag tror mig ha visar sig allt som oftast vara skev i kanterna. Det skapar en frustration och en ångest eftersom jag vill vara duktig, men upplever att jag mest står som en rådvill tomte som aldrig kan svara på rätt frågor. Däremot kan jag svara på andra frågor, frågor som aldrig ställs. Det är som om min hjärna har en helt annan typ av synapser och därmed fungerar på ett helt annat sätt än mina kollegors. Ibland tvivlar jag på mig själv i den här kontexten och då menar jag inte Afghanistan utan den militära kontexten. Min typ av spetskunskaper fungerar bättre utan alla ramar, åtminstone är det så det känns. Nu är jag i och för sig ganska lugn och stresstålig så jag ligger inte sömnlös över det här. Var sak har sin tid liksom, men det ligger ändå och gnager någonstans i bakhuvudet. Jag är heller inte ensam om att känna så. Förhoppningsvis löser det ut sig om ett par veckor för det är ju trots allt inte särskilt länge sedan jag kom till Afghanistan. Varje dag är full av lärdomar fast jag tror nog inte att jag någonsin kommer att förstå det här landet. Vid närmare eftertanke tror jag att många andra också känner sig förvirrade och inte riktigt varma i kläderna, bara att det kanske inte alltid är lika påtagligt som när jag hummar och flummar medan jag rådbråkar hjärnan i jakt på fragment jag kan pussla ihop till något användbart. Det är inte så konstigt. Vi är i ett främmande land och även om vi gör ungefär samma saker som vi gör hemma gör vi det med andra människor och under andra förutsättningar med den extra kryddan att det nu är på riktigt och inte övning eller utbildning. Om ett halvår sitter vi säkert där, avslappnade och med full kontroll över varje detalj, och försöker lugna våra nervösa kollegor som precis landat i hettan. Och jag längtar redan till den dagen…