Ännu en dag är snart till ända och idag har jag varit riktigt produktiv fast samtidigt inte. Solen sken och bergen lyste vackert vita i bakgrunden när jag fick avfyra mitt vapen för första gången sedan jag kom hit. Det är en jävla skillnad på att skjuta in sitt vapen här jämfört med att stå i en regnmulet Sverige och panga mot en skjutvall. Jag är ingen mästerskytt, men nu tror jag att bössan träffar där den ska. Sedan är frågan om jag gör det. Jag hann även slänga iväg ett par pistolskott down range och det är nyttigt. Vi går omkring med pistolen hela tiden, men än så länge har jag haft dåligt med tid och tillfällen att hålla skyttet igång. I den bästa av världar skulle jag skjuta dagligen, men nu hoppas jag på att det i alla fall blir en eller ett par gånger i veckan. Efter det trivsamma skjutpasset begav oss till den amerikanska campens matsal och åt kopiösa mängder av deras ”low performance food” (kaloririkt, fett och onyttigt). Jag avrundade med en ofrivillig dubbelbit av en fantastisk chokladkaka och en skål mintchoklad- och cookie dough-glass. Det var jag faktiskt värd efter att några ungar kastat sten på bilen. Inte för att jag orkade hetsa upp mig, jag sitter ju faktiskt rätt säkert i bilen, men ändå. Det är märkligt hur fort du vänjer dig vid att det finns människor i världen som vill döda dig. Nu menar jag inte grabbarna som ägnar sig åt busstreck utan riktiga fiender. Den där initiala känslan av att alla är ute efter dig försvinner så snabbt att det är svårt att minnas hur det kändes. Folk lever sitt liv, vi lever vårt och ibland korsas våra öden, precis som livet i stort. Skillnaden i Sverige är att det där skärningspunkterna ofta handlar om kärlek eller pengar, här handlar det mer om liv eller död.
En kul sak jag såg på bilturen genom staden var en man som kom cyklande längs vägen. Inte särskilt uppseendeväckande egentligen, fast det som drog till sig mina blickar var att han hade en nyflått får på pakethållaren. Sådant ser man inte var dag i Stockholm. Jag brukar ju för övrigt klaga på trafiken där hemma, men herregud, det är ingenting mot denna. Visserligen är den glesare här, men vad gör det när en man på motorcykel med hela familjen på flaket tycker att det är lämpligt att utmana ett fordon på tio ton? Andra går ut mitt i vägen fastän vi dundrar fram. Jag vet inte om de har en övertro på våra bromsar eller om fysikens lagar uppfattas annorlunda här. Trots att vi då och då får skifta fokus från ”storögd turist” till ”extremt observant supersoldat” gillar jag dessa små bilturer så mycket att jag till och med offrar mina välbehövliga sovmorgnar (jag får gå upp klockan sex istället för halv åtta). Imorgon tänker jag dock sova lite längre. Min förkylning har blivit värre igen och jag snorar som en tappkran. En vän hemma menar att det är förstadiet till bajslunga, ett syndrom som drabbar alla som drar i sig den här usla luften för länge. Tydligen går det tillbaka under leavarna och så drabbas man av det när man återvänder till Afghanistan. Jag hoppas att han har fel. Hur fan kan man fördärva luften i ett bergsland förresten? Jag såg framför mig luften i Sound of Music (har inte sett filmen utan jag föreställer mig den). Istället fick jag luften från Blade Runner…
Skillnaden mellan dig och mig är inte minst att jag inte bloggar och att du gör det. Du beskriver känslor och händelser – helt fantastiskt – i mina ögon sett i allafall.
Jag är som jag är – jag läser din blogg, känner mig närmare min dotter – och sen känner jag en massa saker – MEN jag har ett behov av att stilla mig och få återkomma. För mig handlar det inte bara om din blogg- så är det ofta i mitt liv.
Så jag återkommer till dig. Antingen på bloggen eller till din mail.
MEN oavsett när/om jag återkommer så vill jag tacka dig för att du skriver den här bloggen, med tankar, känslor och ännu mera känslor. Tack för den!