Dit tomten inte vågar åka…

Då var det snart dags för den kanske värsta julen i mitt liv. Det ska dock inte ses enbart som en markering till min nuvarande situation utan snarare som en hyllning till de jular jag tidigare haft förmånen att få uppleva, tillsammans med familjen. Visst försöker mer engagerade än jag att skapa en julkänsla och det är beundransvärt, men för mig handlar julen om att vara med familjen och då spelar det ingen roll hur många kräftskivehattar och kräftskivelyktor man än sätter upp. Att byta klappar från ful-PX:t är inte som att se glädjen i familjens ögon när jag tänkt till ordentligt med presenterna. Nej, hur mycket jag än försöker känna av stämningen så går det inte. Det här är helt enkelt riktigt jobbigt och så måste man få känna. Jag saknar min sambo så oerhört mycket just nu att det inte går att beskriva. En laddning paket kom in idag, men några blev utan. Också ganska jobbigt att se. I vissa fall beror det på att postgången kanske är slöare än vad som beräknats, men det är trist ändå. Jag vill därför passa på att tacka kapten Z som ombesörjde att jag i alla fall fick min julklapp från världens bästa flickvän. Den ligger fortfarande oöppnad och sprider värme och kärlek omkring sig i baracken…

Jag inledde julfirandet med att sova ut i morse. Helt enkelt för att jag tyckte att jag var värd det. Sedan gick det i ett. Om ni visste hur många möten man kan sitta i på en dag. Visserligen intressanta sådana, det säger jag ingenting om, men ibland tror jag att jag sitter mer i möten än gör det jag ska. I och för sig är ju möten en del av vardagen så det kan också vara så att jag gör exakt det jag ska och i så fall har jag ju ingenting att oroa mig för. Bra, då har jag peppat mig själv tillräckligt för dagen. Som genom ett trollslag försvann snön och kylan lagom till jul. Det är väl den enda positiva saken med att fira julen här också. Afghanerna har inte mycket till julkänsla heller. Ibland har jag lust att rigga upp högtalarsystemet på soldäck och spela den där ”Do they know it’s Christmas?” för dem. Men jag skulle ändå bara bli överröstad av böneutroparna så det är inte värt ansträngningen.

Så vad ligger på plussidan en dag som denna? Tja, det var våffelfredag precis som alla andra fredagar, men våfflor är alltid gott. Vi gjorde en lyckad insats idag som förhoppningsvis hjälper afghaner i det mindre formatet. Jag tog ett julkort och delade med mig av det till vänner och familj. Vi har skrattat på kontoret. Nu kanske vi snart ska ha fredagsbio. Nåja, vad är väl en jul på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar!

Jag vill passa på att önska alla som läser bloggen en underbar jul. Vi tänker på er hela tiden och jag vet att varenda kotte på campen hellre skulle vilja vara hemma med er än att kämpa på med business as usual. Men nu är det som det är och ingenting vi kan ändra. Så hang in there!