Då var vi i full gång igen. Framför kartor, högar av rapporter, ammunitionslådor och stridsfordon jobbas det febrilt igen. Man skulle nästan kunna säga att det är vår variant av mellandagsrean. Många har varit så slut efter den första månaden i Afghanistan att julafton blev ett antiklimax och mest betraktades som en chans att för första gången få sova ut. Tänk er själva att morgon till sen kväll (och vissa långt in på natten) jobba och umgås med människor som du inte valt själv. Det sliter. Ibland har jag funderat på att starta ett gäng, lite prison style, bara för att ha något att göra, men intriger kommer nog att uppkomma även utan min inblandning… Nu är vi pigga och fräscha, redo att vara de hjältar Sverige förtjänar. Själv känner jag mig som en sjukt stor hjälte efter att ha lyckats skruva upp en dator, stuva om bland kort och sätta ihop den igen utan att något gick sönder. Okej, några skruvar försvann i processen och mitt plockande innebar inte någon konkret nytta, men jag hade i alla fall inte sönder något. Man får vara glad för det lilla.
Jag vet inte om det är för att jag inte har överdrivet lång tid kvar till min första leave eller om det är för att saker och ting börjar röra på sig för FS22, men jag har i alla fall fått lite av en nytändning. Det behöver i och för sig inte innebära ett skit eftersom formtoppar och svackor här är tämligen momentana. Jag väljer dock att betrakta det positivt. Intressanta idéer och projekt har nämligen uppenbarat sig och eftersom kontexten vi verkar i är som den är innebär det att jag kanske bara får göra sådant jag planerar nu en gång i livet. Sandlådan skulle lite cyniskt kunna betraktas som en experimentlåda. Totalt politiskt inkorrekt att säga så, men jag försäkrar er om att vi följer alla lagar och regler, och att vi respekterar traditioner, kulturer och tar hänsyn till all tänkbara etiska aspekter. Faktiskt mycket mer än våra motståndare vars hänsynslöshet och grymhet i många fall övergår i alla fall mitt förstånd. Men faktum kvarstår. Precis som att jag ständigt går beväpnad jobbar jag med saker vars praktiska tillämpning inte går att överföra direkt till fredsverksamheten där hemma. Och det är spännande. Inte farligt på något sätt, men ändå spännande. Som en klok människa på förbandet hemma uttryckte det: ”Har man inte varit i Afghanistan vet man inte ett skit!” Det kan låta hårt och idag går det fan tretton på dussinet med erfarenhet från Afghanistan, men det går inte att förneka att man får ett perspektiv på verksamheten som är svår att få på hemmaplan. På ont och gott. Erfarenhet är alltid välkommet, samtidigt bör man ju också vara medveten om att det här är en specifik situation och andra missioner brottas med helt andra problem och lösningar. För mig har det dock inneburit att den där poletten som suttit fastkilad någonstans i förlängda märgen äntligen trillat ner. Nu ska jag inte bara återvända till folkets jubel utan jag har även lagt ett ”Du har fan inte varit i Afghanistan så du ska bara hålla käft” till arsenalen av dräpande kommentarer att använda på förbandsmötena hemma.
Kommentarer