Pannkakorna med sirap ligger visserligen som en klump i magen, men det är inte den som tynger utan det är den där bördan av att inte vara hemma just nu som vilar på mina axlar. Det här är det absolut värsta med att vara i missionsområdet. Saknaden efter de vi älskar kan vi hantera, monotonin likaså, men när något händer och vi inte kan vara på plats, då är det jobbigt. Sedan behöver det inte vara de största av händelser och vår närvaro i praktiken kanske inte är livsavgörande, men känslan av maktlöshet är påfrestande. Inget gott som inte har något ont med sig, det är väl så man säger i utlandsmissionskretsar? Om inte så borde man fan säga det.
Nu när jag ändå gnäller tänkte jag passa på att gnälla på en annan grej. Jag upptäckte nämligen att min blogg nämndes i en analys av Försvarsmaktens bloggportal som genomförts vid ett av landets största universitet. Där drog författaren slutsatsen att bloggen var övervakad och hårt kontrollerad. Naturligtvis är den övervakad av varenda part som har något intresse av ordet Afghanistan och vad det innebär, men kontrollerad? Inte det minsta. Jag skriver om vad jag vill så länge jag inte avslöjar skyddsvärd eller hemlig information. Att jag sedan håller mig längre bort från konkreta detaljer än vad jag egentligen behöver är helt och hållet mitt eget val. Som de flesta andra här nere har jag också en familj och vänner jag vill skydda. Kalla det en självpåtagen censur om ni så vill, men bloggens syfte har aldrig varit att vara en faktablogg utan är enbart en subjektiv skildring av mina tankar. Ni som ofta läser den vet redan det här, men eftersom det uppenbarligen inte trängt igenom vill jag ändå ta upp det igen. Ingen skugga ska falla över Försvarsmakten som stöttat mig och peppat mig även efter de tillfällen då jag varit insatskritisk, något jag för övrigt säkerligen kommer att fortsätta vara. Men rätt ska vara rätt och jag upplever inte att jag har några inskränkningar i mitt skrivande. Som vi säger i Firman: Gör om, gör rätt för helvete!
När jag ändå står anklagad för att vara kontrollerad och övervakad kan jag lika gärna tända bålet. Jag fick nämligen chansen att idag diskutera både min tjänstegren och en del andra saker med CO (Commanding Officer, chefen för den svenska styrkan). Det är alltid trevligt att göra det även om det inte blir så ofta. Jag gillar honom skarpt. Naturligtvis finns det saker han gör som jag inte håller med om, men så är det med alla människor. CO har pondus, men samtidigt som han utstrålar den kraft och auktoritet som behövs upplever jag honom som en varm person som förstår att bortom alla vapen, all misär och det jobb som ska göras så finns det faktiskt människor. Det är en ovanlig kombination. Jag minns att min mamma var mycket imponerad efter anhörigdagen på Livgardet innan vi åkte. Nu låter det som om jag kör upp tungan i röven på honom så långt jag bara kan, men jag är inte särskilt smörig av mig och inte heller så intresserad av en karriär inom Försvarsmakten så jag har inget att vinna på att smöra. Jag ville bara presentera en människa för er, en människa som har stor påverkan på våra liv, men som sällan berörs eftersom man av naturliga skäl inte brukar säga så mycket om chefen, framför allt inte i offentlighetens ljus. Fast det är faktiskt så att jag överlag gillar kollegorna både uppåt, åt sidan och neråt i hierarkin. Många av dem skulle jag aldrig ha valt som vänner i det riktiga livet där hemma, men nu när jag är här uppskattar jag chansen att få lära känna dem. Och en mycket positiv sak är att jag aldrig upplever den mytomspunna ”åh, herregud, måste jag gå och tala med överstelöjtnanten? Shit vad läskigt!”-känslan. Här rör vi oss fritt över förnamnsgränser och grader, och vågar tala och skämta utan rädsla. Det innebär inte att hierarkin är urholkad, bara att vi på den här missionen betraktar varandra som både en del av ett team och individer, inte bara kuggar i maskineriet. Det har man säkert gjort på tidigare missioner också, bara att jag inte vet något om det. Andra nationer har inte samma informella ton utan där är graden ofta viktigare än kompetensen vilket inte riktigt synkroniserar väl med vårt system. Prestige kommer i vägen och det är nog det farligaste som kan hända en organisation. En bra idé är en bra idé oavsett var den kommer ifrån, och än så länge upplever jag att vi tar tillvara på det. Det finns säkert andra av avvikande åsikt och kanske är jag naiv i den frågan, men jag tänker fortsätta vara det så länge jag kan. Det är ett skönt avbräck mot den cynism som täcker resten av världsfrågorna…
Kommentarer