I takt med att leavarna närmar sig för vissa av oss har samtalsämnena glidit allt mer in på vad man tänker göra så fort man kommer hem (raka mig och ta en riktigt lång, varm dusch), om man ska köpa med sig något tillbaka hit och hur livet kommer att te sig när allt detta är över. Det känns oändligt långt. Tjejen börjar redan tänka på hur nästa period kommer att vara trots att jag inte är färdig med den första. Jag väljer att försöka ta en dag i taget, annars skulle jag bli galen. Ett perspektivrelaterat problem handlar om hur man betraktar en insats. Jag ska villigt erkänna att det är lättare att vara här, i alla fall så länge jag slipper äta afghansk lera i ett värn någonstans, än att vara lämnad hemma. Tyvärr kan jag känna att jag ibland har svårt att relatera till hur det är faktiskt kämpa i vintermörkret i Sverige. Nu är jag visserligen den typen av människa som inte behöver så mycket mer än internet, PS3:an och något sött att tugga på, så jag ser framför mig att jag hade klarat mig rätt bra om rollerna varit ombytta. Naturligtvis hade jag ju saknat tjejen oerhört, det gör jag nu också, men det känns ändå som om jag hade hanterat situationen med vad jag skulle vilja kalla ett stoiskt lugn. Livet lunkar nästan alltid på för mig vare sig jag är här eller hemma. Och dessutom är det inte så mycket jag kan göra åt saken nu när bollen är i rullning. I och för sig har jag inte räknat med oron eftersom den är ännu svårare att relatera till. Jag befinner mig i krigets lilla bubbla, men känner mig säkrare här än jag gör i till exempel Stockholm. Och det är jag troligtvis också. Men hur för jag över den känslan hemåt? Kanske blir det mer uppenbart när jag visar bilder och förklarar det jag inte kunnat förklara på telefon eller mejl. När jag läser på anhörigforum, mejl eller kommentarer blir jag alldeles rörd av känsloyttringarna, och att folk bryr sig så mycket, älskar så mycket, att de inte kan sova på nätterna, att de inte kan fokusera på dagarna av oro för oss som äter tre stadiga mål mat om dagen, tränar och jobbar. För vissa är jobbet mer riskabelt än för andra, men tänk om jag varit oljeborrare eller byggjobbare, det är också förenat med risker. Jag älskar precis lika mycket, det gör vi nog allihopa, men om situationen varit omvänd tror jag inte att det hade varit lika svårt för mig som det är för tjejen. Nästa gång är det hon som får åka så stannar jag hemma och varvar Call of Duty: Modern Warfare 3 ett par gånger. Ni får gärna förklara vad det är som är jobbigast: Är det distansen? Rädslan? Vardagen där hemma? Jag vill väldigt gärna förstå det för att lättare kunna förklara och stötta för mina nära och kära. Saknaden förstår jag så den behöver ni inte förklara. Många upplever att vi blir kalla och hårda när vi kommer hit och det kan säkert förekomma, det är ju trots allt krigsliknande former vi verkar i på olika nivåer. Fast mest handlar det nog bara om att vi är trötta efter att ha jobbat tolv, fjorton timmar om dagen i ett gäng veckor utan någon ledighet, och att vi faktiskt inte kan göra särskilt mycket härifrån. Vi kan inte komma hem på kvällen hur gärna vi än skulle vilja det. Man kan alltid säga upp sig, men vad händer då? Det kanske inte är ett rimligt alternativ. Vi blir nog också frustrerade av att höra att ni inte mår bra och inte kan göra så mycket åt saken, och har man otur tar kommer den frustrationen ut på ett oönskat sätt. Bara så att ni vet.
Dagen har annars bjudit på ett par höjdpunkter varav den värsta, och bästa, var ett träningspass från helvetet. Att intervallspringa upp på Galtar (Personterrängbil 6), klättra ner genom en taklucka och upp genom en annan, ta sig upp på vallar och ner igen samt avsluta med slagserier i Bruce Lee-tempo är i särklass det jobbigaste fyspass jag genomlidit här. Och då höll vi det ändå på dagtid, när förbränningen utanför campen är som minst. Om jag hade pallat att göra det här varje dag hade jag kommit hem till sommaren med en schyst solbränna, pengar på fickan och en tvättbräda som fått Schenkenberg att påbörja en äppelcidervinägerfasta. Nu kommer jag väl att komma hem med min sedvanliga hängbuk, blek och skäggig med pengar på fickan. En av tre är väl i och för sig inte så illa pinkat…
Det jobbiga är att vakna, inse att det inte ligger någon vid sidan. Kolla på mobilen, inte se det där vanliga morgonsmset som trillar in de morgonar man inte tillbringar tillsammans. Gå upp, inse att man längtar efter en dåligt tillagad havregrynsgröt, inte kunna berätta det för någon. Gå hela dagen på jobbet, inte veta vad som händer. Suget efter att få berätta något konstigt som hänt. Komma hem, få det där efterlängtade samtalet och bli helt överlycklig. För att i samma sekund som det tar slut känna en brännande saknad. Äta middag, kanske ensam. Titta på hans favoritprogram och tänka på något roligt han har sagt. Ensam igen. Gå och lägga sig, men inte kunna somna eftersom det inte finns någon som andas i takt. Somna, drömma något hemskt eller underbart. Vaknar, och där börjar det om. Det finns såklart dagar som är bättre och dagar då man inte är ensam. Men det ligger alltid där i bakhuvudet, att inte veta exakt vad som händer. Avståndet är jobbigt. Att inte ha sett det med egna ögon är jobbigt för man förstår inte exakt vad ni upplever. Det är det enda jag vill. Och saknaden är jobbig. Hoppas det här är lite till hjälp för att förstå och fortsätt skriva. Det hjälper jättemycket för oss här hemma 🙂
Vad som är jobbigast är nog verkligen från person till person.
För mig är det avståndet och att inte få den där närheten. Ligga och skeda på kvällen och känna en arm runt midjan när man ska sova. Rädslan existerar knappt, kanske beror det på att jag är väl insatt i hur det är där nere och att min sambo har en ganska ”säker” tjänst.
För mig är det att min man som jag älskar överallt annat och som jag delar allt med häe hemma helt plötsligt åker till en helt ny vardag där inte jag är med. Nya människor omkring sig som inte jag känner,som inte känner honom, en ”värld” som jag helt plötsligt inte är ” delaktig” i… Lite svårt att förklara men det tillsammans med att det ALLTID ligger i bakhuvudet att ”tänk om han faktiskt inte kommer hem levande”. Sen tvåsamheten, att man är där för varann- pushar när den andre har det jobbigt men även att skratta & dela allt det fina med som händer. Det BLIR inte samma genom telefon & mail, that’s it.Så är det för mig i alla fall. Men fokusera på det ni ska göra där nere, det är viktigast så ni kommer hem till oss igen! Vi finns här!
Det här är vår andra vända och jag hanterar situationen mycket bättre nu. Förra gången mådde jag väldigt dåligt och hade stora problem att klara av allt i min vardag under tiden trots att han bara var borta ca 2 månader då.
Det som var jobbigast och gav mig mest ångest var att ständigt vara on-call och ha mobilen hängande runt halsen för att inte missa ett samtal, inte kunna höra av mig själv och det konstanta nyhetsflödet av hemskheter där nerifrån. Det där nyhetsflödet är änsålänge betydligt lugnare och så ser jag gärna att det förblir. Telefonen har jag koll på men det är inte maniskt längre och det där med att höra av mig har vi löst genom mail på facebook eller ett sms då och då. Vi har pratat VÄLDIGT mycket om allt och ingenting inför den här missionen och jag tror verkligen att det är ett vinnande koncept. Jag har slängt ur mig all oro och alla frågor som kommit under hela våren/hösten och vi har pratat och pratat och pratat. Den första månaden har gått väldigt mycket lättare och snabbare än jag trodde, hade förberett mina vänner på hemskheter men de har sluppit komma hem till mig och slänga in mig i duschen eller stå standby för att mata mig när jag inte orkat själv. Jag har mått väldigt bra hela tiden och det tror jag har underlättat mycket för min sambo också. Han tycker att det är härligt att ringa hem och höra om mina äventyr och vetskapen om att jag mår bra gör hans dagar lättare.
Vet inte om det hjälpte alls, men det är min syn på saken iallafall.
Förutom den enorma saknaden, oron och ängslan som gör att min kropp inte fungerar rationell finns en känsla av att inte vara behövd, inte ha ett värde för ens man i vardagen. Precis som du beskriver det har ni allt ni behöver i er bubbla, och familjen här hemma är lämnad utanför. Att vara lämnad, övergiven och inte kunna få kontakt när man själv behöver det är känslor som är svåra att hantera. Behoven av kroppslig beröring som kramar, pussar, klapp på kinden eller känslan av att bara sitta nära, tysta och tillsammans dela livet finns hela Tiden.
När kroppen sedan reagerar på alla känslor med att köra adrenalinet på 100% och man inte har något sömnbehov och det går så långt att man får börjar ta tabletter för att dämpa ångesten/oron/skräcken och för att kunna sova blir ensamheten och övergivenheten ännu större om man möts av oförståelse, kallhet och hård attityd. Då slutar man berätta hur man mår och bär det själv och det blir värre.
Den stora skillnaden som gör att man inte förstår tror jag finns i att åka överhuvudaget. jag hade aldrig lämnat de jag älskar för en sådan lång tid inte för vilket jobb eller hur mycket pengar som helst. När den man älskar då överger familjen under 7 månader är känslan att jobbet har ett större värde än familjen. Så jag tror att den som klarar av att lämna sin familj pga jobbet också skulle bättre klara av att bli lämnad hemma.
Jadu de är inte lätt de här. Läser alla dina inlägg samt kommentarer som därpå följer, allt är intressant o av värde. Konstigt nog så har jag en oro och ett lugn. Själv är jag naturligtvis orolig o rädd för jag vet ju vad min son och hans vänner har för uppgift, men samtidigt så smyger de in sig ett lugn som ja inte vet vart de kommer ifrån. Kan kanske bero på att sonen som ALLTID vart min högra hand hör av sig ofta, va vet jag. En sak som oroar mig är just trisstessen som verkar finnas i stor mängd. Måste ju färga människor som är vana att leva i ett fritt land med fritt utbud o tillgång till allt hela tiden tänker jag. Ensamheten är nog värst för er där nere, men detta är ju bara min högst personliga tanke, ja tror säkert att vi alla saknar på olika sätt. Måste bara berätta om en konstig känsla. Vaknade ovanligt tidigt med en underlig känsla imorse som jag hade svårt att defeniera, slumrade till igen o blir väckt av mobilen, vem va där om inte min underbare son som ville berätta att de va 17gr varmt o blommor i Turkiet o då VISSTE jag varför ja vaknat ett par timmar innan. Japp en del av era vänner lyfte ju hemåt för sin första leave o då vaknade en mor. De kallar jag närhet, så ni som inte tror, nu vet ni hur nära MED er vi alla faktiskt är. Ha de gott, för nu ska vi njuta ikväll av varandras närhet.
Har min son där och det enda jag är rädd för är att han ska bli skadad på något vis, annars tycker jag att det är bra för honom att få se livet ur ett annat perspektiv. Tror eller vet att hela upplevelsen får honom att uppskatta oss här hemma och hur bra vi har det i Svergie och det är en bra sak! Så gör man ju också en bra sak där nere! Visst har man hela tiden en inre oro, men det var värre första veckorna, då hade jag min första panikångest i mitt liv. Som tur är ringer han ofta, tror vi pratar mer nu än förr. Så sakta blir jag lugnare och försöker se positivt på det hela 🙂
Jag saknar hennes hud, hennes läppar, hennes beröring. Att inte kunna hålla handen, smeka hennes kind eller känna när hon smeker mig i nacken när vi åker bil. Att inte kunna krama eller kyssa henne. Att inte kunna krypa intill och lägga armen om henne när vi ska sova. Att inte kunna vakna tillsammans på morgonen. Detta är det jobbigaste för mig. Men jag håller ut, måste jag, för jag älskar henne.
Jag ser missionen som något vi gör tillsammans fast på olika platser i världen och har aldrig känt att min man överger oss här hemma eller värderar jobbet högre än familjen. Oro kan bita hårt i själen vissa stunder men det kan den göra även annars, även när vi är på jobbet en vanlig dag endast några mil från varandra.
Jag tror öppenhet och hjärtlig dialog med varandra och med vänner underlättar. Intensiv saknad och längtan kan vara tufft att bära men är också nyttigt. Man får en djupare
känsla för hur värdefull tvåsamheten är och bekräftar att beslutet att dela livet med just denna man var och är helt rätt för mig.
Tror att en stor skillnad är att middagen intas ensammen numera. När det där roliga eller speciella händer under dagen så kan man inte höra av sig på samma sätt med ett sms som man brukar. Man får vackert finna sig i att vänta på att telefonen ringer eller skicka ett mail och vänta på svar x antal timmar senare.
Vet att telefonsamtalen betyder en del för er, det gör det för oss också. Att få höra rösten och få lite kontakt. Men särskilt spännande eller utvecklande är det inte. Att ha 15 min dialog där man berättar om att man har kravlat sig ur sängen på morgonen, tagit sig till jobbet, vad man åt till middag och vad man har sett på tv, nä, det är inte särskilt givande… Tyvärr är det ju inte så att man kan få så mycket feedback på hur er dag har varit…
Att man sen är kvar i den vardag som man brukar dela med den andra, samma vardag, men bara utan sin andra halva. Där är det svåra.
Det är mycket lättare att byta vardag, byta rutiner och byta middagskompisar.
Tror att det är de sakerna som är det som sliter mest.