Ett varningens ord…

Den där John Grisham har precis kostat mig värdefull fritid. Vi har som bekant inte så mycket fritid man kan tro på campen vilket gör att fritiden fungerar ungefär som aktiemarknaden: Varje investering du gör bör ge dig en avkastning. Bland många andra pinaler jag ärvde av företrädarna fanns ett par böcker, däribland John Grishams Utpressaren. För någon vecka sedan beslutade jag mig för att försöka läsa boken i de mikropauser som uppstår mellan till exempel inventering av tvättpåsen och middagen. Sakta men säkert arbetade jag mig genom den tunna storyn, det fattiga språket och den obefintliga karaktärsbeskrivningen i hopp om att bli överraskad av ett måhända intrikat slut. När jag hade fyra sidor kvar att läsa stärktes mina misstankar om att det kanske inte skulle bli den orgasmiska upplevelse jag hoppades på. Idag, efter att ha räknat in strumpor, kalsonger, uniformsdelar, t-shirtar, träningskläder, motoroverall och badlakan, gjorde jag ett ryck och slutförde skiten. Det var den största besvikelsen sedan sista minuterna av Battlestar Galactica. Om du någonsin är på mission, eller kanske vill glädja en partner som befinner sig på mission, skicka då aldrig en John Grisham-bok. Imorgon tänker jag elda denna på flaggplan till tonerna av kvällsbönen.

Tvätteriet är förresten en lyx vi har här. Bara att slänga in smutstvätten och hämta ut den ren ett dygn senare. Tack vara en hushållsinriktad tjej har jag det så varannan vecka i alla fall, men här slipper jag höra ”det är din städ- och tvättvecka”. Mycket bra. Visserligen är jag skeptisk till om de följer mina tvättinstruktioner, men skitsamma, det är tvättat i alla fall. Andra faciliteter vi har tillgång till är friskvård i form av massage, något som ständigt diskuteras men få haft modet att testa. Det kan låta som en överdriven lyx, men bär man runt på en jävla massa tunga grejer som sitter illa får man problem och det kostar betydligt mer att komma tillrätta med det i efterhand… Därför är många frekventa besökare på gymmet. Utan att ha statistiska belägg för det vågar jag påstå att tvärsnittet här ligger skyhögt över svensk riksstandard när det gäller fysisk prestationsförmåga. Bara att kliva in i det svettiga tältet kan vara komplexfyllt för en trettioplussare som ser träning som en del av mitt liv, inte hela mitt liv.

Stort tack till alla er som försökt att förklara för mig hur det känns på andra sidan skranket. Eftersom jag tvivlar på att min kära sambo tänker börja jobba inom Försvarsmakten och åka på mission kommer jag med största sannolikhet aldrig att få se den sidan av myntet utan jag får helt enkelt lita på era förtjänstfullt skrivna redogörelser. Jag tänker nu bearbeta den här informationen och se till att den används i mitt sätt att betrakta missionen. Några snabba tankar först: Vi förväntar oss nog inte att ni ska leva era liv kedjade vid telefonen utan svarar ni inte försöker vi igen. Jag förstår att förväntningarna kommer från er själva, att ni inte vill missa våra samtal, men jag tror inte att det är en jättegrej för oss här om vi inte får tag på er. Då ringer vi bara senare. Att sakna närheten köper jag, det gör vi också. Inga konstigheter där. Samma sak med att helt plötsligt inte vara en naturlig del av partners liv. Jag känner visserligen fortfarande att mitt liv är där hemma tillsammans med tjejen, men jag förstår att det i vissa fall kanske inte upplevs så från hemmafronten. Då kan jag bara lugna er med att ni alltid är med oss och våra liv bär vi i helgad prakt i hjärtat. Det där med att inte riktigt förstå vad vi gör är också helt förståeligt. Vi önskar nog ofta att vi kunde berätta mer för er, men yrkets natur gör som ni vet det omöjligt och ni får nog helt enkelt lita på att vi gör det vi ska just nu så kan vi reda ut det vid ett bättre tillfälle. Vad gäller argumentet att man lämnar, alternativt överger, någon man älskar under en längre period så tror jag att det handlar om en perspektivfråga både beträffande tid och känslor. Det var en av knäckfrågorna i de premissionsgräl som präglade försommaren och hur mycket jag än försökte förklara att en mission är en kort tid i ett långt liv tillsammans så nådde vi inte konsensus i frågan. Jag kan ju bara tala för mig (även om jag försökte tala för fler lite högre upp i det här stycket) och jag känner definitivt inte mindre för att jag är här. Det handlar helt enkelt inte om att lämna någon. Som lämnad part är det högst troligt att man kan uppleva det så, men för mig har det aldrig handlat om någon form av eskapism utan bara att det är en erfarenhet, en utveckling och lite av ett måste. Vilka delar som ligger i det där måstet har jag fortfarande inte riktigt kunnat reda ut för mig själv…