Glappkäft med bruten nacke…

En regnig onsdag bjuder inte på så mycket dramatik förutom fight club, den enskilt största risken mot liv och lem för svensk trupp i Afghanistan. I alla fall för mig och mina kollegor. Vi tränar närkamp och trots förmaningar om att hålla det på en lugn nivå slutar det alltid med rallarslagsmål. Själv fick jag par i skador med en sträckning i nacken och en käke som fick sig en törn. Tyvärr har det visat sig att detta inte är skäl nog för att få medalj och veteranpension livet ut, så det blir att ta ett par värktabletter istället. Av en ren slump såg jag filmen The Wrestler igår, en film jag velat se men aldrig kommit mig för, även om jag vid ett flertal tillfällen ljugit om detta faktum för kamrater. Nåväl, det var en fantastisk film som lämnade en bitter eftersmak jag inte kunnat skölja bort. Jag är väl i viss mån också en misslyckad brottare men jag lade av innan jag fick permanenta skador, så till en del kan jag relatera till Mickey Rourkes ärrade gestaltning av The Ram, men mer än något annat fick filmen mig att fundera över den militära verkligheten, och i förlängningen andra yrken som blir till en livsstil snarare än ett jobb. Självklart finns det många människor som tagit sig igenom långa karriärer utan vare sig psykiska eller fysiska men, och det är en imponerande insats, men det är inte dem jag tänker på. Jag tänker på alla dessa gamla veteraner som inte haft vett nog att sluta på topp. Ryggar som burit tungt i många år, knän som tagit en smäll för mycket, psyken som upplevt hemskheter ingen borde uppleva. Någonstans finns det både skönhet och tragedi i dessa öden. Att ge sig själv; sin kropp och sin själ, till ett syfte, ett mål, kan jag tycka är en vacker och ibland ädel handling, men baksidan är inte lika skön att skåda.

Den militära verkligheten erbjuder på många sätt ett liv som inte går att få någonstans. Utmaningarna är oändliga, möjligheterna ännu fler. Där i ligger också risken. Att precis som The Ram bli så fast i kicken att allt annat försvinner. Jag vill inte vakna upp en dag och inse att mitt äventyrliga liv visserligen gav mig upplevelser som andra bara drömmer om, må vara både mardrömmar och önskedrömmar, men att jag miste allt annat på kuppen. Det gäller verkligen inte bara Försvarsmakten, det finns många exempel inom andra yrken på individer som helt enkelt inte kunnat sluta i tid. För att man vill åt den där särskilda känslan en sista gång. Eller helt enkelt för att man inte kan något annat. Karriärbyten har jag gjort flera gånger och visst, det blir aldrig samma sak som att viga sitt liv åt en och samma arbetsgivare, men det gör också att man får tid och möjlighet att bryta mönster och utvecklas åt vitt skilda håll. Nu låter det som om jag dömer ut varenda gamla kapten eller major inom Försvarsmakten. Så fan heller. Tvärtom, det tycker jag är hedervärt, men att sluta som The Ram, trasig, ensam och döende med bara minnen och jakten på det där sista perfekta ögonblicket, det lockar mig inte. Sedan tror jag inte att alla människor kan falla i den fällan. Men jag tror att jag skulle kunna vara det. Lite av en missbrukspersonlighet ur just den aspekten. Och det skrämmer mig. Jag har fått lära mig att uppskatta de små sakerna i livet, det har inte kommit naturligt för mig som det gör för andra. Att vara i Afghanistan är precis en sådan lärdom i att vara nöjd med det lilla.

Nu blev det här ett satans långt och djupt resonemang av att jag råkade se en film igår och göra illa mig idag, men slumpen är fantasins farbror. För att sätta ner fötterna på jorden och bli konkret kan jag istället upplysa om att den urgamla devisen om att vatten och sand inte är en bra mix återigen har bevisats. Om Afghanistan någonsin får styr på verksamheten föreslår jag att man satsar på export av lerinpackningar till skönhetssalonger och spaanläggningar. Då får man visserligen upphöra med att bränna allt inom synhåll för de partiklarna lär inte vara fuktbindande och hudförbättrande, men grundsatsen, leran, finns ju i obegränsad mängd.