Gårdagen må ha varit en uppvisning i hur arbete inte bör bedrivas, men idag har det varit betydligt lugnare. Det har till och med varit så lugnt att jag kunnat mig åt verksamhet som inte tillhör min huvudtjänst. Fortfarande jobb alltså, men sidouppgifter som ibland är behövliga för att rensa skallen. När du lever, andas, äter och umgås jobb blir det lätt så att tankarna alltid slutar på samma ställe: jobb. Samtidigt som du blir snabbare och effektivare, får ett bättre grepp om helheten och ser strukturerna förlorar du den fria kreativiteten, det laterala tänkandet som ibland kanske inte resulterar i något konkret, men ibland är precis den knuff i rätt riktning för att åstadkomma något magiskt. Men eftersom du ständigt utsätts för samma typ av input är det svårt att själv upptäcka om du förändrats och i så fall åt vilket håll. Jag hoppas och tror att jag blivit en bättre människa på det stora hela. På vissa sätt vet jag att jag blivit en sämre människa. På andra sätt vet jag att jag blivit en i mitt karriärspår mycket bättre arbetare. Så den stora frågan är: Vem är jag där hemma när allt det här är över? Det kanske inte alls behöver vara så stort som jag inbillar mig. När jag backpackade i min ungdom kändes det som att de där minnena skulle vara en livstid, att jag för alltid skulle komma ihåg hur det förändrat mig. Idag minns jag nästan ingenting och det har ingenting att göra med att det var en del festande på den resan. Även om en del utvecklingslinjer sker etappvis tror jag att den stora utvecklingen sker långsamt över tiden. Sedan jag kom hit har jag till exempel blivit extremt mycket bättre på utrustningsdetaljer eftersom jag haft bra utbildningpass. Det är lätt att se eftersom det är en digital utveckling; ettor och nollor. Men den stora analoga utvecklingen i tankar och driv är mycket svårare att upptäcka. Kanske blir det min tjej som ser det först. Mina kollegor där hemma kommer säkerligen att upptäcka en förändring. Då gäller det bara att slå vakt om det där som är jag, de där känslorna, tankarna och grundvärderingarna som jag så ömt vårdar där hemma. Och det är inte alltid lätt att hålla på dem i den här omgivningen med de här förutsättningarna, det vill jag lova. En sak som inte förändrats är dock mitt behov av finkultur och ikväll tänker jag unna mig drösvis med serietidningsläsning…
PaRTy MES…
Publicerat i Uncategorized
Som anhörig hemma är det kanske just de förändringarna som ni inte själva märker som är oroande under tiden. Finns samma känslor kvar för familj, gemenskap och det som gjorde livet värt att leva eller har månaderna borta i ny miljö med nya bekantskaper, arbetsuppgifter, intryck och tristess fått er att glömma ert själva och istället ha nya känslor, grundvärderingar och intressen påverkade av omgivningen. Tror att det är fler än jag som funderar på om gemenskapen med min livskamrat någonsin kommer att bli densamma eller om det kommer att bli skillnad mellan innan och efter mission.
Håller med. Jag önskar av hela mitt hjärta att min son kommer hem med upplevelser och erfarenheter som gör honom gott. Jag vill verkligen inte att han upplever saker som för alltid präglar honom negativt. Önsketänkande javisst men ändå….