Språk är för mig en hjärtefråga. Självklart ska man få ta sig friheter med det, annars sker ingen utveckling. Jag låter ofta som en ordfattig hamnarbetare när jag talar, men det är ett medvetet val som kommit ur min önskan om enkelhet omkring mig. Man ska aldrig förväxla språkbruk med intelligens. Oftast vårdar jag språket ömt eftersom jag inte tål att se det misshandlas av okunskap. Att läsa ordrar och rapporter skrivna på arbetsspråket engelska är ibland som att få en kniv i ryggen. Jag vill inte låta elitistisk men för mig är nyanser mycket viktiga och en del mejl från andra nationer får mig att vilja vrida på varmvattnet till max och lägga mig ner med en näve stålull. Naturligtvis gör jag också fel, det är naturligt, men jag jobbar hårt för att hålla en hygglig nivå, i alla fall i textform, oavsett språk. Eftersom majoriteten av oss på campen är svenskar är det lätt att glida in i vårt modersmål där vi känner oss trygga, men vi har finska kollegor och därför försöker vi tala engelska även med varandra när de är närvarande. De kanske inte alls lyssnar på vad vi säger hela tiden och det är inte heller väsentligt, utan det är ett sätt att bjuda in och skapa ett klimat där alla känner sig välkomna. Men ibland går det bara fel, så fel… Som idag. Jag ryser bara jag tänker på det. Idag har vi nämligen haft samverkansmöte med både samarbetsnationer och afghaner. Det första mötet avlöpte väl med bara ett par språkförbistringar, men det andra mötet var ett haveri i Titanic-klass. Den tolk som följde med visade sig vara kass på engelska vilket gjorde att jag fick sänka min egen nivå om och om igen. Till slut satt vi mest och log mot varandra. Då och då skrattade vi bara för att stretcha ansiktsmusklerna. Det värsta är att jag inte har en aning om vad som kom ur det där mötet. Inte den blekaste. Jag kanske inte fattade allt vad tolken sade, men jag är helt övertygad om att tolken inte begrep någonting av vad jag sade vilket gör att översättningarna troligtvis inte hade ett dugg med mina inlägg att göra. Det är sant att ett leende räcker långt, men det räcker tamejfan inte ända fram. I så fall skulle vi kunna patrullera vårt område endast beväpnade med våra tandställningsformade pärlvita tandrader, och enligt de senaste säkerhetsbedömningarna är vi väl inte riktigt där än. Nu hoppas jag bara att jag inte råkat lova bort våra fordon, eller sålt min lägenhet hemma i Sverige för en spottstyver. När jag gick en kurs i somras förklarade den finska huvudlärare att det språk som talas mest i världen är ”bad English”. Föga anade jag hur rätt han hade…
En annan lärdom från dagen är att en god konversation i Afghanistan är som ett krogragg. Du närmar dig ditt offer med glädje, men viss försiktighet. Trevande frågor kastas ut i luften för att kolla sinnesstämningen hos den du talar med. Samtidigt ler du mycket, skrattar och använder alla trick i boken för att skapa en varm och avslappnad atmosfär. Om objektet försöker styra in dig på kärnfrågan navigerar du snabbt bort med någon form av distraktion. Först när det inte längre går att undvika ämnet tar du upp tråden och då gör du det med besked. I stora ordalag och med tydligt självförtroende. Du spinner ett verbalt nät kring ditt villebråd tills denne inte har någonstans att ta vägen. Då slår du till. Vänligt, men bestämt. ”I am gonna make you an offer you can’t refuse.” När offret inte längre kan värja sig tar du återigen ett steg tillbaka och återgår till din ursprungliga hållning. Artig. Vänlig. Nöjd. Du har visat att du inte accepterar ett nej; att du för och den andra bara följer. Därefter lämnar du spelet. Du har visat vem som är mästare och vem som är novis… Idag var det jag som blev uppraggad och det lämnade en besk eftersmak. Men jag har blivit lite bättre på spelet och nästa gång tror jag utgången blir en helt annan…
Dagens bästa: Att ”deep fried Saturday”, lördagslunchen bestående av friterade frysprodukter, ställts in av oklar anledning till förmån för vanlig husmanskost. Lycka ligger ibland i de små tingen…
Kommentarer