Nu är det snart dags för den efterlängtade leaven, och jag känner redan att huvudet checkat ut. Tidigare fattade jag beslut i parti och minut på både mikro- och makronivå, men nu tog det mig evigheter att utföra en så banal syssla som att städa baracken eftersom tankarna rann fram som smält ost. Hade jag inte vetat bättre skulle jag misstänkt bakfylla för att vara boven i dramat, men eftersom two-can-rule är no-fun-rule vet jag med bestämdhet att så inte är fallet. Jag tror faktiskt inte att jag druckit mer än två öl sedan jag kom hit och då har det varit i sociala sammanhang. Annars är jag väl inte den mest sociala personen på campen. Jag går gärna runt och pratar med allt och alla, men när dagen lider mot sitt slut bojkottar jag mässen och ser ett avsnitt av Battlestar Galactica eller läser Silver Surfer: Requiem istället. Egentid är viktigt, så är det bara. När jag pluggade för en herrans massa år sedan kände jag likadant; att jag behövde dra mig undan för att smida planer i lugn och ro. Min ursprungliga plan var att få klart ett av de många bokutkast som skräpar på min hårddisk, men med handen på hjärtat tvingas jag erkänna att utöver bloggen har jag inte skrivit en enda rad. Många skriver dagbok, något jag önskar att jag hade gjort eftersom jag då hade kunnat ha ett källmaterial som varit mer detaljerat än en halvoffentlig blogg, fast å andra sidan hade jag kanske inte skrivit bloggen som varit en livsviktig ventil för mig. Jag kanske börjar med det efter leaven…
Nä, nu längtar jag tamejfan hem. Inte på det där inledande ”nej, fy fan, jag mår så dåligt av kombinationen hemlängtan och uppvärmning medelst fekaliebränning”-sättet utan på det där ”nej, nu jävlar vill jag hem och träffa packet jag kallar familj, banditerna jag kallar vänner och grisen jag kallar flickvän”. Men människan är anpassningsbar. Hade någon sagt till mig när jag var 28 att jag ett par år senare skulle tillbringa nästan ett halvår instängd på en camp, sovandes i överslafen i den minsta, gnälligaste säng sadisten till camp manager kunnat hitta med en förvisso extremt trevlig, men ändå snarkande rumskompis, ja då hade jag förmodligen stoppat på vederbörande en tjugolapp och hänvisat till Systemet för att bygga på den där Rositafyllan. I min fantasi betyder det här att jag förmodligen klarar av mitt nästa planerade projekt som är en månads isolering i Alaska där jag skulle ägna min tid åt att skriva böcker på skrivmaskin, jaga björn och fiska lax. I praktiken innebär det troligtvis att jag inte kommer att dö av tristess när jag hamnar framför ett skrivbord någonstans i Mellansverige där jag utför rutinsysslor. Även afghanerna är överlevare. Fast på ett helt annat sätt. De har hittat sätten att ta sig fram med minsta möjliga ansträngning. Det kan låta både rasistiskt och dömande, men det är egentligen helt naturligt. Har man dåligt med mat och chanser måste man hushålla med resurser. Jag har själv genomfört överlevnadsövningar där det handlat om att spara energi. Så jag dömer inte dem på något sätt för jag hade kanske gjort samma sak. Tyvärr blir jag ibland irriterad på männen här. För hur jävligt de än har det är det här ett patriarkat där kvinnorna är de som drabbas värst. Och just för att det är ett patriarkat kommer jag som man inte åt problematiken. Indoktrineringen, för det är så jag upplever det, gör att kvinnor vänder sig om eller försvinner om jag tittar åt deras håll. Jag diskuterade precis med en kollega som känner precis samma sak: att om vi nu gör någon nytta så hoppas vi att det först och främst kommer kvinnorna tillrätta. Inte för att vi är helgon men för att det fan är sunt förnuft att de som har det svårast är de som ska ha mest hjälp. Och eftersom jag också har det svårt med tankarna just nu ger jag mig en smula självhjälp och går och tar en kvällsmacka…
Kommentarer