Tyckte ni att gårdagens inlägg blev abrupt? Det ber jag om ursäkt för. Jag blev avbruten av en kollega som ville prata och det blev ett långt och trevligt samtal. Tyvärr störde det flowet och eftersom klockan var mycket vet jag inte riktigt hur det slutade. Så kan det vara. Så låt oss fortsätta ungefär där vi slutade…
Kvinnosituationen i Afghanistan är hemsk på många sätt. En del historier som skulle generera nyhetstext i spaltmeter hemma, men här försvinner de i mängden. Tyvärr är det en problematik som är så svårjobbad eftersom det går in i kultur, invanda mönster, tankebanor och förväntningar. Kommer vi att hinna förändra det här? Min personliga åsikt är att vi inte har en chans. Jag vet att jag tidigare nämnt att jag tror vi gör skillnad för individer, och det kan vara gott nog, men att förändra ett land i grunden inom den av politikerna stipulerade tidsramen låter sig inte göras. Om situationen var omvänd, att de mer fundamentalistiska talibanerna kom till Sverige och försökte inför sitt sätt att se på saker, hade vi då varit villiga att ge upp vårt sätt att tänka inom loppet av ett par år? Nej, just det. Så för tillfället får vi män som är här helt enkelt köpa att vi inte kan samtala med kvinnor i vissa samhällen, acceptera att de gömmer sig när vi kommer och finna oss i att vi inte kan få deras syn på situationen hur gärna vi än skulle vilja nå fram till dem. Som tur är har vi kvinnliga soldater som kan jobba med den biten även om det inte är så lätt och naturligt som det verkar. Förhoppningsvis gör vi något avtryck här. Om inte annat genom att visa ett annat sätt att betrakta världen. Som de säger här: Inshallah…
Idag är förresten en sådan dag då Afghanistan visar sig från sin vackraste sida. Minimalt med sopförbränning, maximalt med sol och värme och en strålande utsikt över snötäckta bergssidor. Magnifikt. Nästan så jag skulle kunna bo här för alltid. Om det inte vore för resten av landet. Det kanske låter som om jag verkligen avskyr Afghanistan och befolkningen, men det gör jag inte. Jag kan bli förbannad på många av dem vi jobbar med, jag kan svära över hur de kan vara så satans korrupta och skoningslösa mot sitt eget folk, men det finns ju goda människor också. När jag pratar om afghaner så generaliser jag, vad jag egentligen syftar på är det tvärsnitt av befolkningen som jag har mött och haft kontakt med, det vill jag att ni ska vara medvetna om. Å andra sidan blir jag förbannad på många av våra samarbetsnationer, på byråkratin som ibland försvårar eller omöjliggör åtgärder som faktiskt skulle kunna förbättra situationen, på det bisarra storpolitiska spel vi ägnar oss åt. Kanske betyder det att jag har en smula kvar av den där idealismen som en gång fick mig att söka till Försvarsmakten. I så fall finns det en strimma av hopp för mig i den här verkligheten. ”Vi måste tro på vad vi gör, annars kommer det aldrig att fungera!” är ett mantra vi upprepar och det ligger ett korn av sanning i det. Ibland förlorar jag den känslan och då kan det vara svårt att motivera för sig själv varför ett halvår av mitt liv läggs på den här verksamheten, men så kommer lusten och tron tillbaka och då känns det bättre. Just nu känns det fantastiskt, fast det beror på den kommande leaven. I ett försök att rekonstruera min förlorade julafton har jag offrat stålar på gåvor av rätt usel kvalitet. De flesta blir nog utan eftersom det mest handlar om produkter tillverkade i Kina; den traditionella afghanska hantverkstraditionen vi kommer i kontakt med handlar mest om matthandlaren på ful-PX:t på campen. Men någon liten gåva till föräldrarna har jag lyckats skaka fram. Sedan har jag planerat en stor överraskning till min tjej…
Nu ska jag försöka jobba på brännan om jag hittar någon hud under min ovårdade frisyr och mitt ännu mer ovårdade skägg. En afghan frågade mig om jag brukade ha skägg hemma och svaret är ja, av precis samma skäl som jag har skägg här: att jag är jäkligt lat. För mig är rakning inte en daglig rutin vilket går stick i stäv med militär tradition, men ett mäktigt Afghan powerbeard är inte helt fel heller…
Kommentarer