Shumarej och äppelpaj…

För första gången på sex veckor är jag på svensk mark och det känns underbart, vackert, hemtrevligt, annorlunda och lite konstigt. Inte mycket hade förändrats, men det hade jag inte heller förväntat mig. Eller jo, på ett sätt hade jag väl kanske det. Eftersom vi lever så extremt nära inpå varandra i en verklighet som präglar nästan varje vaken stund är det lätt att efter ett tag tro att jorden kretsar kring oss. Att det vi åstadkommer gör ett stort avtryck hemma. Därför kan det bli ett bryskt uppvaknande att märka att ingen, förutom våra anhöriga, bryr sig om vilka vi är, vad vi går igenom och vad vi sysslar med. Det är inte bara av ondo; jag hade inte riktigt känt mig bekväm med parader av amerikanskt slag och spontana applåder i vänthaller, men någon uppskattning hade varit trevlig. Nu rullar ju leavarna mer eller mindre hela tiden och har väl gjort så i tio år så det är ingen skräll att se militärer i ökenuniform på resande fot. För mig känns det ändå lite konstigt. Ord som för två dagar sedan varit centrala i mitt liv saknar nu betydelse. Vad som händer i min frånvaro får jag inte dagliga rapporter om. Leaven är ju inte särskilt lång, men i den märkliga tidsdilation som råder på Camp Northern Lights innebär det att jag missar hur mycket som helst. Det ska jag naturligtvis inte tänka på nu; leaven är ju till för att vila upp sig, men det är inte så enkelt att bara släppa allt. Fast jag ska försöka säga shumarej* för en tid framöver.

Det var förresten en påfrestande hemresa på många sätt. Den som tror att vi på något sätt har en lyxig tillvaro borde genast tänka om. Hemresan (och ditresan) kräver extremt mycket energi eftersom det är säkerhetskontroller, spartanskt boende (marathonbio med fåtöljslaggande för min del), hålltider med tysk screening medelst hund (japp, jag fick också sådana vibbar), flera deletapper under flighten hem, tidsomställningar och annat, och det är inte direkt som att alla står på kö för att kanta vägen med palmblad för de svenska soldaterna. Ingen skugga över tjejerna som jobbar med leave- och hemresor, de gör verkligen sitt allra bästa för att det ska flyta på, det är konceptet som sådant som är påfrestande. Afghanistan ligger inte direkt runt hörnet. Men precis som med andra resor (förutom de där pretentiösa ”hitta dig själv”-projekten som hävdar att det är själva resan som är viktig och inte målet) är alla umbäranden glömda så fort du är framme. Jag har precis hävt i mig den äppelpaj jag blivit lovad av min kära flickvän, och nu väntar jag bara på att hon ska komma hem från jobbet så att vi kan göra det hon tjatat om i flera veckor: mysa.

På tal om tjat finns det en problematik som jag inte minns om jag berört. Den senaste tiden har jag fått flera mejl (vilket jag uppskattar extremt mycket, och jag kommer alltid att försöka svara på dem så fort jag får tid) som handlar om hur vi låter när vi ringer hem och hur ni ska tolka det vi säger. Jag hade en syn på det hela till dess att min sambo häromdagen svarade ”Du kanske inte vill åka hem” när jag hade sagt att det var skönt väder i Afghanistan. Då insåg jag att jag kanske glömt ge följande råd: Sluta försöka tolka tonfall och underliggande mening i det vi säger. Vi pratar ibland i rum med tio andra personer närvarande, ibland har vi inte tid att ringa men gör det ändå bara för att ni ska höra att vi är okej, ibland har vi dåliga dagar på grund av vad som händer i vår omgivning där. Allting är inte en återkoppling till våra hemförhållanden. Att det är fint väder i Afghanistan har ingenting med huruvida jag vill åka hem eller inte. Om jag låter kort i telefonen kan det bero på att jag är stressad och betyder inte att jag inte är kärleksfull. Det är lättare sagt än gjort eftersom det är jag som är borta, men ibland blir jag faktiskt ganska trött på att allting tolkas i vår relationskontext och det om något kan vara påfrestande. Andra par har kanske andra problem, men jag skulle inte bli förvånad om många på plats i Afghanistan känner som jag. Så snälla ni, härled inte allting till relationen och skapa hjärnspöken som inte finns där. Sedan kan inte jag tala för alla. Det finns säkert personer som är korta i tonen för att de funderar över sin situation, men det där måste man reda ut innan man åker. Alla sade så till mig innan jag åkte och jag tänkte väl inte så mycket på det då, men nu förstår jag hur mycket sanning som ligger i det uttalandet.

Till sist skulle jag vilja hälsa till en alldeles särskild dam vars dotter är en av de där resebrudarna jag nämnde tidigare. Det har kommit till min kännedom att du surfar in på din iPad varje dag för att läsa min blogg och det gör mig varm in i själen. Jag uppskattar ditt stöd, och alla er andras också, oerhört mycket och jag kommer att göra allt i min makt för att försöka hålla det här bloggtempot missionen ut. Så ett stort tack till er alla. Nu får ni stå ut med att det kanske växlar över i ett mer privat spår under leaven, men så fort jag är tillbaka kommer tankarna kring camplivet att presenteras i detalj.

Idag får ni även några bilder att njuta av!

Kvällen innan hemfärden. Tänk om vi fått uppleva det här när vi kom ner för första gången istället för den gråmulna dag som introducerade Afghanistan för oss pinkies*.

Världens godaste äppelpaj (sorry, morsan)!

* Shumarej, shumarejre: En kvinnlig röst i det afghanska mobilnätet när det är upptaget, dålig täckning eller bara jävlas rent allmänt. Ett talesätt på campen är: ”Fan, nu fick jag shumarej igen” när man försöker ringa en kollega för tionde gången trots att kollegan sitter i baracken bredvid. Kommer förmodligen att bli ett populärt flicknamn i Sverige snart.

**Pinky: person som är missionfärsk. I motsatsförhållande till yxa, person som varit ute flera vändor.