Hemma bäst…

Jag saknar sällan ord, men det är svårt att beskriva hur skönt det är att vara hemma. Självklart vandrar tankarna ofta till mina vapenbröder och -systrar som är kvar, men den där omställningen jag fasade för har ännu inte kommit. Vissa saker är märkliga förstås. Idag köpte jag en svindyr handväska i försenad julklapp till min sambo (hon trodde att hon skulle få en katt!). Det kändes märkligt efter att ha sett den fattigdom som präglar Afghanistan. Fast i ärlighetens namn hade det känts konstigt i vilket fall som helst eftersom jag inte gärna skiljs från pengar. Och den lycka jag såg i tjejens ögon var faktiskt värd svedan i plånboken. Vi har det gott ställt (framför allt med afghanska mått mätt), men jag skulle inte påstå att vi lever ett liv fullt av utsvävningar, så hon hade aldrig någonsin förväntat sig att jag skulle gå in i en Louis Vuitton-butik frivilligt. Det hade inte jag heller. Minst lika surrealistisk upplevelse som att vandra i byarna väster om Mazar-e-Sharif fast utan vapen… Annat jag lagt märke till är att det går mycket snabbt att vänja sig vid lyxproblem som att 3G-täckningen på mobilen försvinner mellan tunnelbanestationerna. Skatteverket har lämnat ett trevligt besked om att jag ska preliminärskatta ungefär lika mycket som jag tjänar och så behöver garderoben städas. Allt är som vanligt med andra ord. Förutom jag då. Något händer med dig i Afghanistan. Från att ha sagt att jag aldrig mer vill se det landet börjar jag ändå se en tjusning med det liv som erbjuds i missionsområdet. Därmed inte sagt att det är ett liv för mig, men jag kan ändå se fascinationen med att skala bort den fernissa av kultur och materialism som vi penslat på här i västvärlden och se det nakna och råa under ytan. Fast just nu, när jag är hemma på leave, är jag sjukt tacksam över hur bra vi har det i Sverige. Allting bara funkar, även det som inte funkar. De flesta av oss behöver aldrig oroa oss för vägbomber eller att någon ska komma och kräva illegal skatt. Sverige är överlägset världens bästa land känner jag. Bortsett från synen på soldater då, där finns mycket kvar att göra.

En sak jag inte visste att jag saknat var sushi. Den afghanska kusten kan ju räknas på ena handens amputerade fingrar och det betyder att fisk inte håller någon vidare klass efter långa transporter. Sushi är mycket riktigt inte en vanlig rätt i det afghanska köket och därför var det mycket smakligt att få sätta tänderna i en slags crossovervariant som både var nytänkande och delikat. Det kanske låter irrelevant, men som jag sade innan jag åkte så är en del av syftet med utlandstjänsten att få perspektiv på mitt liv i Sverige och få mig att uppskatta de små sakerna i livet. Som att få bära vilka kläder jag vill. Handla vad jag vill. Göra vad jag vill. It is all connected…