Det är fint väder i Mazar-e-Sharif fick jag höra idag. Stockholm bjuckar på regn. Men för att vara vinter är det ändå rätt behagligt. En av anledningarna till att jag hakade på en vintermission var vädret. Jag har en genetisk predisposition för kyla (och nej, jag syftar inte på rygghåret) och ser inte fram emot den kommande sommarvärmen. Allt över 25 grader fasar jag för, och att stövla omkring i utrustning i nästan det dubbla kommer inte att låta sig göras. Därför tycker jag att det är rätt skönt att knalla omkring i regnet här i Stockholm. Idag har jag till exempel hunnit träffa vänner och köpa ett par prylar till kameran inför nästa omgångs intensiva fotograferande. Jag gjorde ju en storinvestering, i alla fall för mig) inför missionen eftersom det blir ett minne för livet och mitt minne ibland sviker mig när jag behöver det som bäst. Tyvärr är livet innanför campmurarna inte så spännande så den som väntar på något gott får vänta ett tag till. Ett par bra bilder har jag faktiskt lyckats ta och de tänker jag visa i ett stort bildspel när allt är över. ”När allt är över”… Det låter som om jag bara har några veckor kvar, men egentligen har jag snart klarat av en tredjedel. Imponerande ändå; som jag har gnällt ibland trodde jag inte själv att jag skulle fixa mer än en vecka eller två. Nu är det nästan svårt att släppa taget. Och tacka fan för det när jag har den stora ”förmånen” att mötas av rubriker som den här. Man är borta några dagar och genast ställer någon jävla idiot till det för oss allihopa. Nej, jag ska inte raljera om detta för det här är faktiskt så in i helvete dumt att jag blir förbannad. Nu tror jag inte att konsekvenserna blir fullt så allvarliga som det förutspås i artikeln, men naturligtvis hjälper det inte oss. Ibland undrar jag hur människor är funtade. Jag tycker, självklart med visst bias, att svenska soldater uppträder mycket bra i missionsområdet. Vi är ödmjukare än många andra nationer, vi har ett öppnare sinne till det vi inte förstår och vi är framför allt jäkligt hyggliga mot de vi jobbar med. Andra nationer präglas av andra inställningar. Men tänk om situationen var omvänd och att ett par ”talibaner” urinerade på döda amerikanska soldater. Då jävlar hade Afghanistan liknat en parkeringsplats inom ett par dagar. Hur svårt ska det vara att behålla humanismen? Innan jag går för långt vill jag understryka att jag själv inte varit i strid och därför inte vet hur jag skulle påverkas. Det är ingen ursäkt, men jag antar att många och långa stridigheter förändrar en och därför tänker jag inte sula alltför stora stenar i glashuset. Många är de som skildrat grymheter i krig och för att orka är avhumanisering som det här vanligt. Fast faktum kvarstår: Genom att bete sig så här ökar man risken för sina kollegor och om alla andra skäl faller platt så borde åtminstone den faktorn vara tillräcklig för att avhålla sig från att göra så här. Nog om detta.
Nu väntar en annan svensk specialitet som jag saknat: den flottiga, platta pizzan. Tillsammans med en film och en sambo lägger jag grunden för ytterligare en mysig kväll. Synd att det inte är pendlingsavstånd till Afghanistan. Jag hade faktiskt kunnat tänka mig att pendla dit och jobba en längre tid om det funnits möjlighet att åka hem och slappna av varje kväll…
Kommentarer