Zen och konsten att inte ta något för givet…

Min kropp är fortfarande inställd på lite drygt tre och en halv timme in i framtiden vilket gör att jag vaknar ganska tidigt och är klarvaken. Det gör mig glad för just nu vill jag njuta av varje stund. Hur jag kunde lämna det här för att åka till Afghanistan ter sig obegripligt. Samtidigt är jag så lycklig att jag får uppleva de här kontrasterna. Om en relation överlever en mission tror jag att man går stärkt ur situationen. Att bara vakna på morgonen med min sambo, något jag gjort i många år, har helt plötsligt blivit ett litet mirakel. Känslan av den där lilla handen som envisas med att klappa mig på magen när jag försöker headshotta tyska tolvåringar som borde göra läxan istället för att spela Call of Duty: Modern Warfare 3 l är inte längre negativ utan bara mysig. Och äppelpaj… Jag ska försöka att inte ta det för givet igen, men tyvärr har vardagen en förmåga att matta av även den mest glänsande diamant så när allt är över och svanesången sjungen, då sitter jag säkert där och svär över att mjölken är slut…

Under tiden i Afghanistan har jag fått lägga om mina mediekonsumtionsvanor av naturliga skäl. Därför är det med största nöje jag återupptäcker det där vi kallar internet. Den access vi har på campen är så undermålig att det skulle gå snabbare för mig att med ficklampa studsa mina sökningar i morsekod mot månen och låta en kamrat tolka det hela, googla och skicka tillbaka det på samma sätt. Jag är helt enkelt ett uppkopplat barn av min tid. Så fort det kommer en visuell representationen av nätet är jag först i kön att få näthinnorna omkopplade till en USB-port. Det är underbart att återigen få köra i hundra blås längs informationens motorvägar och då och då ta svänga av till något digitalt museum där århundradens samlade kunskap bara väntar på besök. Men det kommer med förpliktelser. Jag har försummat vissa av era mejl, och vissa förfrågningar. Dessa kommer att avhandlas under kvällen.