Tillbaka till framtiden…

Ju längre tid jag är här, desto mer inser jag att ingenting ändrats dessa sex veckor förutom jag. Tjejen, brorsan, polaren och jag var ute och svirade igår, men det var rätt värdelöst faktiskt. Jag är inte någon partyprisse per se, men tycker ändå att det roligt att ta sig en kväll i dekadensens tecken emellanåt. Av någon anledning infann sig aldrig den rätta stämningen. Vi hade visserligen trevligt innan utgången då min polare serverade drinkar och bjöd på baconinlindad paprika med färskost så kvällen var verkligen inte bortkastad. Det var bara att den där rätta partystämningen inte riktigt ville infinna sig. Kanske var det för att vi hade otur och mixen av människor igår inte riktigt funkade. Kanske var det för att det inte bara var menat att vara en av de där kvällarna som går till historien. Kanske hade jag för höga förväntningar. På många olika plan är det lätt att inbilla sig att gatorna kantats med guld; att det är manna som faller från himlen istället för snöblandat regn, och så är det naturligtvis inte. Du kommer hem till precis samma liv som du lämnade. Och missförstå mig rätt, det är en bra grej. Jag är otroligt nöjd med att vara hemma igen. Så nöjd att jag inte har någon större lust att tänka på att jag måste tillbaka till leran, regnet, rutinerna och misären. Det är tamejfan en gåva att få vara med hemma med sin tjej och titta på film, att kunna sitta framför datorn och att kunna gå på toaletten utan att höra fem andra personer stånka samtidigt. Jag vill inte ens vandra tillbaka till camplivet i tanken eftersom det i sådana fall kommer att krävas en pluton starka män för att bräcka mig ur soffan och sätta mig på planet. Det gör tyvärr min sambo. Hon oroar sig redan för avfärden tillbaka efter leaven. Inte så konstigt egentligen. Tiden springer förbi just nu. Det usla vädret i kombination med den trötthet som bara kan uppstå efter en krogkväll gjorde att jag masade mig upp ur sängen någonstans vid lunch. Att ligga under täcket och prata om det stundande bröllopet gjorde sitt till för att hålla mig kvar. Det är roligt att få drömma sig bort en stund och ett bröllop är ju en rätt viktig sak att planera.

Fast någonstans tror jag att det blir så att man ändå kommer hem så otroligt överlycklig att vardagen har svårt att hänga med. Livet med den du älskar, de där underbara mysiga kvällarna, det blir du inte besviken på. Det är allt det där andra du trodde var bättre. Det där charmiga myllret av människor som inte vill döda dig. Den där känslan av att gå ner på stan och ta en latte på ett fik… Haha, där fick jag er, kära kollegor! Inga lattar här inte. Men det där med att gå ner på stan och kunna köpa vad du vill när du vill. Vad jag såg fram emot det, men fan vad det kändes precis som vanligt… Leaven är med andra ord både den fantastiska upplevelse du vill ha och den där vardagen du gjorde ditt bästa för att komma undan. Då gäller att välja sitt fokus. Jag har valt att njuta av de små sakerna. En kopp svenskt kaffe. Tystnaden som uppstår efter en och en halv månad med helikoptrar i luften nästan dagligen. De små andetagen som smeker min nacke. Se livet från den ljusa sidan helt enkelt. I kväll ska jag träffa kollegor, en annan bror och ha filmkväll med tjejen. Varför sova nu när jag kan göra det i Afghanistan?

Resultat av gårdagens shoppingrunda:

• En putsduk för laptopskärmar
• En skruvmejselsats för mindre arbeten
• iPhone-laddare
• Gummiskal till systemkameran
• Axelväska till systemkameran
• En sjuttis rom
• Lösgodis
• Schweppes Coco