Jag, en snobb…

Efter att ha gått igenom samtliga böcker hos PocketShop slog det mig: Jag är en snobb. Inte när det gäller kläder. Herregud, svedan i märgen när jag tvingas lägga ut pengar på något gjort i tyg kan endast lindras med en obscen mängd lösgodis. Inte heller när det gäller bilar, klockor, eller vin. Men när det gäller böcker är jag en konnässör, en virtuos med osviklig känsla för klass och stil. Det betyder inte att jag läser Dostojevskij och ser på Kobra utan att jag är så sjukt kräsen att bara det bästa är gott nog. Bästa som i subjektivt bästa. Jag som aldrig tvekar inför ett beslut står som åsnan mellan ett par hötappar inför inköpet av en sjuttiokronorsbok. Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (redan läst) eller Tim Ferriss Fyra timmars arbetsvecka (redan googlat). Hmm… Om det inte känns rätt går jag därifrån tomhänt. Därför är det med största tacksamhet jag vänder mig till dig, Kerstin Lorentz. Att kunna låna ljudböcker kommer att vara ett mycket uppskattat tillskott för oss kulturälskare. Det finns ett bibliotek men jag hittade inte något som passade mig vid min inventering, så en ljudbok kommer säkert väl till pass under långa arbetsdagar (ja, under vissa stunder kan det vara förenligt med mitt jobb). Till er andra som erbjudit er att skicka böcker till det allmänna biblioteket vill jag bara bocka, tacka och skicka en kram och en uppmaning om att inte göra det. Skicka istället en bok till er make/maka/bror/syster/son/dotter efter deras preferenser. När vi är klara kan vi lägga boken i biblioteket så det kommer andra till nytta, men tänk på era anhöriga i första hand.

Idag åkte tjejen och jag över till mina föräldrar och åt middag. Som vanligt hade jag svårt att förklara exakt vilken nytta vi gör för afghanerna. Jag vet ju att vi gör nytta, men en del saker kan jag inte prata om, andra förstår jag inte riktigt själv. Framför allt inte ur det längre perspektivet. Vad som händer när allt är sagt och gjort. Återigen kommer jag att tänka på det där klottret på toaletten: ”Afghanistan förändrade mig mer än jag förändrade henne.” Den känsla för landet och insatsen jag kom hem med har snabbt bleknat och ersatts med den där känslan av att jag gärna skulle stanna hemma nu. Att det räcker för min del. Men det gör det ju inte utan jag ska ju i all ädelhet åka ner och göra nytta i ett gäng månader till innan jag stoppar in fötterna i tofflorna och hasar runt i lycklig västerländsk välfärd resten av mitt liv. Förhoppningsvis hittar jag det där livsödet där just min insats var avgörande. Då har jag något att minnas med glädje resten av livet. Det finns andra spännande upplevelser och vänskaper jag säkert också kommer att minnas resten av livet, men det vore roligt att bära med sig en konkret framgångssaga där jag var huvudspelare. Egotrippat ja, fast vadå, vi är ju där ”för att göra skillnad” som det så fint heter i intervjuerna. Morsan blev lite imponerad i alla fall. Dels av översten vars tal till nationen – eller ja, till de anhöriga på anhörigdagen – jag producerat (filmar man, ställer färgerna och klipper anser jag det vara en produktion), dels av de bilder och filmer jag tagit för att presentera Afghanistan för henne och farsan. På det hela en mycket trevlig eftermiddag med god mat. Mamma blev lite sentimental när jag skulle åka hem, men hon har alltid haft nära till tårarna, vilket olyckligtvis för mig förmodligen är det enda arv jag kommer att få. Jag grinade dock inte utan det sparar jag till dess att jag lämnar tjejen. Visserligen kommer jag nog inte att stortjuta den här gången eftersom jag vet att jag kommer ner till ett tryggt, välordnat campliv och inte rakt in i eldstriderna, men självklart känns tanken på att lämna henne igen inte så där jättefrestande.

Just nu brinner så många eldar i min själ. Lusten att skriva en bok, flera böcker faktiskt, är så stark att jag börjar gå in i det där maniska stadiet där jag skriver de första trettio sidorna i ett inspirerat rus bara för att sedan lägga utkastet på is (det har hänt många gånger tidigare). Jag är nyfiken på hur min militära karriär ser ut i hemmaförbandets ögon. Jag funderar på ekonomi och utveckling. I och för sig beror det här på att jag sitter framför Frozen Planet. BBC:s naturdokumentärer är så jävla vackra att jag alltid blir sugen på att upptäcka världen. Och gifta mig. Tack för alla välgångsönskningar. Nu vet jag inte om jag glömt informera er eller om ni missat det, men sambon och jag har varit förlovade i ett par år nu och att vi ska gifta oss till hösten eller vintern är väl snarare ett resultat av att vi inte fått tummen ur tidigare. Men det uppskattas likväl…