Future foundation…

Först och främst vill jag tacka alla som skrivit och berättat vilka ni är. Det har varit mycket spännande att få höra era historier och hur ni är en del av vår mission. Jag hoppas att ni fortsätter att följa bloggen och diskutera viktiga ämnen. Alla åsikter är värda att framföras även om jag förbehåller mig rätten att fritt bestämma vad som ska publiceras. Nu har jag visserligen godkänt varenda kommentar oavsett om den är kritisk eller positiv, och min ambition är att fortsätta göra det så länge debatten är konstruktiv och artig. Betrakta bloggen som en plattform för missionsdiskussioner likväl som min egen personliga resa.

Dagen har varit mycket bra och tur var väl det eftersom tiden springer ifrån oss just nu. Snart är det dags att åka tillbaka till fint väder men fattig miljö. Här är det inte lika fint väder men en miljö jag verkligen älskar. Det är lätt att bli naturromantisk i tredje världen; att hylla spektakulära och exotiska vyer som blir än mer påtagliga utan den strida informationsström som hotar att dränka oss här hemma, men faktum är att jag blir lika glad när jag vandrar genom neonljusen i Stockholm. En lyftkran i dimman kanske inte kan jämföras med de höga bergen söder om Camp Northern Lights, men det betyder inte att jag inte uppskattar stadsbebyggelsens egenartade vinklar och linjer. Som science fiction-nörd är jag svag för stål, betong och lampor. På tal om framtid erbjöd Tintin och enhörningens hemlighet en försmak av den kommande magin. Jag har aldrig tidigare bevittnat en 3D-bio, men nu är jag såld. Vem behöver överbetalda skådespelare när jag snart inte längre kan se skillnad på konstgjort och äkta? Under bion blev kontrasten mellan Sverige och Afghanistan extrem. Där borta blir en hel by lycklig om jag printar ut några fotografier, laminerar och överräcker vid mitt nästa besök. Här lever vi i en framtid de inte ens kan tänka sig. Deras Blade Runner är vår verklighet. Alltså de som bor i svårtillgängliga eller konfliktdrabbade byar. I städerna förmodar jag att de i högre grad drömmer om ett samhälle som vårt, utan att för den skull hävda att det är rätt. En annan viktig skillnad som talar starkt för Sverige är att jag gillar att kunna se kvinnor ute. Märk väl, inte flirta eller glo, utan bara kunna se kvinnor på gatorna. Att bara se skäggiga män både innanför och utanför murarna blir snabbt lite… torftigt.

Tjejen och jag besökte även en ny restaurang. Vi är inga restaurangmänniskor som sitter timme efter timme utan vi brukar gå in, äta och dra med militär disciplin. Idag drog vi ut på det så länge vi kunde. En hel timme satt vi still och njöt av varandras sällskap. Tyvärr njöt vi inte lika mycket av andras sällskap, i synnerhet inte den ungjävel som kände behovet av att delge sina föräldrar och alla andra gäster behovet av att gå och bajsa. Jag är inte kräsmagad på något sätt, men det dödade liksom en av våra sista kvällar här hemma. Inte för att ungen kunde veta att jag ska åka tillbaka till Afghanistan, men någonstans kände vi att vi lika gärna kunde gå hem och äta choklad och chips i lugn och ro. Nu har tjejen somnat och jag ska klara de sista banorna på ett av världens bästa spel, Portal 2…