Varje timme som går betyder att Afghanistan är en timme närmare. Det börjar sätta sina spår. Igår bråkade vi om missionen. Tjejen var ledsen för att jag snart ska åka och för att jag känns så kall. Jag blev irriterad eftersom jag känner mig skuldbelagd och trött på vad jag upplever är en negativ attityd. Egentligen var det nog bara ett missförstånd. Jag tycker att vi haft diskussionen om min insats så pass många gånger att jag inte orkar gå igenom det en gång till när hon blir ledsen, och därför blir mitt standardsvar: ”Nu får vi bita ihop en tag till!” Hon tycker att jag bara ska lyssna och förstå att hon känner sig ensam, och att hon är trött på att höra mitt svar eftersom hon faktiskt inte fattade beslutet. Då blir jag arg eftersom jag känner att jag hela tiden ska sitta på den anklagades bänk när det inte hjälper varken henne eller mig. Hon blir sur på det faktum att jag verkar så känslokall inför att åka igen, som om jag inte kommer att sakna henne. Fast det är inte sant för det kommer jag. Och visst, det kan vara så att jag kanske tolkar in ett anklagande i hennes ordval som egentligen inte finns där, men vad ska jag göra? Jag tänker inte hoppa av och jag är inte lika rädd för det okända nu när jag vet hur vardagen ser ut på campen. Det enda som skrämmer mig med att åka är faktiskt flygresan dit och hem. Jag har tyvärr svårt att relatera till ensamheten här. Inte saknaden för den kan jag också känna, men ensamheten. För så länge jag har mitt internet, min dator, mina böcker och mitt tv-spel känner jag mig aldrig ensam. Dessutom har jag ju många grymma vänner i närheten. Så nej, om situationen varit omvänd hade jag nog inte känt mig lika ensam som hon känner sig. Det är en attitydfråga. Sedan klandrar jag inte henne för att hon är ledsen och ensam. Trots allt fattade jag beslutet både att ta jobbet och att åka trots att jag visste att det inte låg i linje med hennes intressen. Men nu är vi mer än halvvägs genom det hela om man ser till missionsutbildningen också, och då finns det väl ingen anledning att fokusera på allt negativt för det gör inte insatsen lättare för varken henne eller mig, eller hur? Eller är jag för hårt? Ibland kan jag känna mig hård som en konsekvens av min förmåga att bryta ner känslomässiga problem och se dem ur ett strikt logiskt perspektiv. Som Spock i Star Trek ungefär. Det betyder inte att jag saknar känslor utan bara att jag väljer att fokusera på det jag kan förändra och det som ger mig styrka. Att dväljas i de mörka skrymslen vi alla har i själen kan knappast ses som fruktbart…
Nu väntar en dag på stan med en god vän. Jag vet inte hur många tusenlappar jag lagt på utrustningsdetaljer under den här leaven. Men vadå, något måste jag få unna mig. Och knäskydd är till exempel en viktig detalj i min ålder. Och hjälmkameran kommer att hjälpa mig att minnas detta resten av livet. Och gummiskalet till systemkameran är skitviktig i ökenklimat. Och kameraväskan är ett måste om jag ska kunna få med mig några bilder hem överhuvudtaget. Det är egentligen bara ett par solglasögon som fattas, men de ska beställas och levereras till insatsområdet inom kort…
Tyvärr har jag full förståelse för din sambo, vet att det kommer att bli likadant här när det är dags för leave. speciellt nu efter de senaste händelserna. Min älskade har sedan han åkt matat mig med hur säkert det är inom murarna, men gårdagens tragedi för de franska visar bara att man inte är säker någonstans. Vad händer om alla fransmän tas hem i förtid, kan det ses som en vinst för motståndarna, får de eld på sin brasa och det verkliga helvetet sätter igång?
Jag vill inte att min älskade utnyttjas och offras för att regeringen har bestämt att vi ska ha en insats och att alla anställda inom fm måste få känna hur det är att leva under hot i skarp läge.
Ber att de som kan påverka tar till sunt förnuft istället för att sticka huvudet i sanden och tar hem alla svenskar nu direkt innan en katastrof inträffar. tyvärr är det nog mer en fråga om när istället för om.
Du har så rätt.
Jag förstår precis hur din sambo känner, sitter själv hemma nu och väntar på pojkvännen som kommer hem från afghanistan på tis.
Men lika mycket som jag förstår hur hon känner så håller jag med dig, man kan inte bara se de negativa, Jag har försökt göra de bästa av min situation och verkligen göra sånt jag själv vill och njuta av det. Pojkvännen älskar sitt jobb och om jag vill vara en del av hans liv måste jag acceptera att det är såhär vårat liv kommer vara, han kommer åka iväg och jobba och jag blir ensam hemma. Visst känns de jobbigt men jag vet att han alltid finns där!
Jag hoppas din sambo kommer över de negativa och gör de bästa av tiden och ser ifram emot framtiden med bröllop och allt =)
Lika mycket som jag saknar min pojkvän så älskar jag honom och jag kommer alltid stötta honom i hans beslut även om det är så att jag kommer lite i kläm men jag vet att han skulle göra precis samma sak för mig =)
Tack för en bra och intressant blogg för oss här hemma!
Det är det som är den stora skillnaden mellan man och kvinna. Vi vill bara att ni lyssnar och lyssnar och lyssnar när vi älter problemet för tionde gången. Färnuftet säger ju ett men känslorna något helt annat.
Ni vill gärna lösa problemet praktiskt men går inte det som i ert fall just nu så kommer frustrationen och irritationen fram. Kan ni bara inse att ni fungerar så olika så kanske båda kan känna sig lite nöjdare. Lycka till.
Jag väntar hem min man om ett par dagar för första leaven. De veckor han har varit borta har gått fort men ändå långsamt. Att nu få träffas i två knappar veckor är underbart men samtidigt känns det gruvsamt att han precis när jag börjar vänja mig med hans närhet kommer han att resa. Jag tror att jag på ett omedvetet sätt kommer starta ngt meningslöst gräl när han ska åka iväg bara för att orka med smärtan att han ska lämna mig igen. Mkt ologiskt men sant. Närhet och smärtan av saknaden av denna närhet gör att jag måste skärma mig för att orka, vad är inte bättre då en ett gräl för att dölja den smärtan som lurar där inom mig.
Samtidigt som min man nu gör en mission ser jag detta som vår gemensamma resa, ett sätt att vårt vi ska bli starkare mer sammansvetsat. Att jag nu har ett par månader att lära känna mig själv på ett annat sät i min ensamhet för att vår tvåsamhet ska bli starkare.
Jag har aldrig riktigt förstått hur internet, tvspel och böcker kan ersätta närheten av en annan människa. Och visst finns det vänner runt omkring.. men jag umgås inte med mina vänner på samma sätt som med min sambo. Jag skedar inte med mina vänner eller pratar om vår framtid medan de pillar mig i håret. Jag faller inte samman i desperat outtröttlig gråt i deras närhet så att de kan trösta mig genom att omfamna mig, ge mig en puss på pannan och få mig att känna att inget i hela världen betyder något utom just det ögonblicket. Jag hade ett liv innan honom, ja. Men livet med honom är så mycket bättre och det är därför jag känner mig ensam när han inte är här. Jag ska verkligen försöka att inte infektera vår leave med konflikter, men jag tänker inte lova något. För om han beter sig som om han verkligen inte förstår så kommer jag bli arg, oavsett hur många gånger vi pratat om det förut.
Jag förstår att det är riktigt jobbigt för de som blir lämnade kvar här hemma. Men någonstans är det upp till oss hur vi vill att tiden ska gå när ni inte är hemma. Nu kan ju jag kanske ha det lättare än andra då jag nyligen var en av de sista värnpliktiga och har någon sorts erfarenhet av det gröna. Hade jag fått chansen så hade jag också åkt.
Ur min synvinkel anser jag att det är jätteviktigt att låta varandra växa. Även om beslut inte alltid innefattar båda två så betyder inte det att man inte älskar varandra eller inte bryr sig om varandra. Tolerans och respekt är jätteviktigt. Man kan inte gå genom livet och vara beroende av varandra hela tiden, utan måste tillåtas fritt rum.
Jag kan göra det valet att vara hemma och vältra mig i oro, saknad, svek och andra negativa känslor som bara gör det värre. Eller så försöker man göra det bästa av situationen.
På en sliten toalettdörr i Villingsberg står orden GGG :
Gilla läget
Gnäll inte
Gör något åt saken.
Så jag löser mina känsloproblem med att gilla läget – han vill åka, jag stöttar. Gnäller inte för mycket, jag saknar och längtar men ger inte skuldkänslor. Gör något åt saken – vältra mig i plugg, fika, pupkvällar med quiz med pojkvännens kollegor och vänner och annat smått och gott.
Tack för övrigt för en jätteintressant och givande blogg. 🙂
Mycket bra inlägg! Det är svårt att leva ihop, om man inte kan tillåta varandra att få leva sina liv. Även om det innebär att man blir ensam ibland.
Vårt ”leave-gräl” lyckades jag tajma med julafton. Stackars mannen.
Tror mycket grundar sig i skillnaden i manligt/kvinnligt. Det är fel att generalisera, jag vet, men vissa olikheter finns det, generellt 😉 Det är väl därför vi kompletterar varandra i de flesta lägen, men så ibland blir det krockar.
Orsaken till krockar hos mig är många gånger att jag tror att han tänker som jag men reagerar inte som jag skulle gjort. Då blir jag upprörd för att han inte reagerar ”rätt”. Men med sansat prat kommer vi fram till att det inte skiljer så mycket. Ofta är resultatet vi vill uppnå det samma.
Oj vad invecklad jag blev, sorry!
Njut av tvåsamheten!
Jag tror inte det handlar om manligt och kvinnligt, utan om hur ser på ensamhet. Det är stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam. Träna på att fokusera på bra saker. Saknaden finns såklart, men den är nog lika för båda parter. Jag har upptäckt att jag klarar så mycket mer än vad jag trott, saker som varit ”hans sysslor” har jag fått tagit över, med bravur om jag får säga det själv. Missionen har även fått mig att växa. Vi är såklart olika, men jag tror att både jag och min sambo har liknande syn som dig, vi har förmågan att underhålla oss själva. Men som sagt, saknaden är det som är hårdast att stå ut med.
Knepigt det där.
Väntar snart hem min fru, ska bli skönt att få träffas igen och visst har jag saknat henne. Kan dock inte säga att jag har hunnit att känna efter ensamheten, så mycket.
Jo, på nätterna. Löste det efter halva tiden med att byta sovrum. Det var tomt att ligga i dubbelsängen även om hund och katter parkerade där. Upplevde inte samma sak i gästrummets enkelsäng. Att ständigt när man är hemma vara själv och inte ens på natten höra någon andas eller vrida på sig i sömnen saknar man.
Jag har nog löst mycket genom att faktiskt vara sysselsatt. En del sena kvällar har det blivit. Har ändrat min livsrytm genom att helt enkelt åka senare till jobbet och komma hem senare. Brukar iofs ha mycket att göra och det har jag haft nu med, men nu har tiden plötsligt räckt till.
Vikariatet som jag upprätthåller för närvarande har varit lättare att fixa utan dåligt samvete för att man är borta långa dagar pga att det är mycket att göra på jobbet faktiskt. Det har säkert hållt viss oro borta.
Sen har det ju hjälpt till att det faktiskt går att ha mycket kontakt. Vi pratat varje dag, men många. Och 5-10 minuter betyder mycket. Det var ensammare i höstas när hon var iväg hela veckorna för förberedelser. Då hördes vi inte alls lika mycket, men vi träffades ju på helgerna.
Känner också att jag har en bra förståelse för att hon vill göra det här och tror att jag har varit mycket stöttande i detta. Kanske har det att göra med att hon så många gånger har stöttat mig i olika beslut och uppdrag som jag tar på mig.
Hoppas att vi slipper något gräl på leaven, men å andra sidan är det ju även fullt naturligt i ett förhållande. Det gäller att kunna se bakom det där, lära av vad som startar irritation och försöka tänka efter nästa gång. Att försöka respektera varandras beslut är viktigt. Fast jag har full förståelse för om det inte alltid är så lätt.
Tänk vad vi alla är olika – tur är väl det.
vi har alla olika saker med oss i vår ryggsäck, befinner oss i olika skeenden i livet och så vidare.
Jag är hemma i Sverige med våra barn och det funkar riktigt bra utan maken. Det värsta, absolut värsta – är att den jag älskar är borta. Inte att han befinner sig i en krigszon, utan att han är borta från oss och allt vi här hemma vill berätta och fråga funkar inte på grund av säkerheten för oss alla.
Innan han åkte var livet ett smärre helvete. Vi matades med att stötta vår soldat, inte klaga, inte oroa, stötta och uppmuntra var som ett mantra. Men jag då? Mitt jobb, min karriär, barnen?
Jag grät ofta och mycket.
Men vi förberedde oss. Tog tag i det direkt efter att beskedet från makens arbetsgivare kom. Vi pratade, pratade och pratade. Stötte och blötte ”allt”. Ex. vill du bli kontaktad om gammelfarmor avlider när du är i utlandet? Vem ska dagis ringa om jag dör här hemma i Sverige innan du hinner hem? Vart stänger jag av vattnet (huvudkranen) om kranen i köket går sönder? Vem vill jag kommer hem med beskedet att du avlidit i tjänsten…
Tårar har envist letat sig nedför kinderna på både maken min och mig själv i alla de diskussioner och samtal vi haft men de är inte bara av ”ondo”. De har gjort att jag känner mig säker och framförallt stark här hemma. Maken känner sig trygg i att jag klarar ”jobbet” här hemma.
Nu, när han varit iväg i snart tre månader och ännu inte kommit hem på sin första leave så känns det tungt i både hjärta och själ. Då tvingar jag mig själv att tänka som så, att för var dag barnen kryssar i almanackan så är det ytterligare en dag som averkats och som för oss närmare varandra som en hel familj.
Sedan så har jag som anhörig mycket svårt att acceptera FM´s personalpolitik – men det är en annan diskussion.
@”Skuggan”
Det viktigaste du kan göra för din blivande fru – det är att tala om för henne att hon är det viktigaste av allt i ditt liv. Att du älskar henne över allt annat och att du alltid finns där för henne. Tala om att du förstår att hon är orolig, att du hör hennes ängslan och oro…
Ett varmt och innerligt tack till Dig för Din fina blogg!
Försvarsmakten skickar inte svenskar till orosområden för att de anställda skall” få känna hur det är att leva under hot”. Sverige, som en del av det internationella samfundet, skickar personal till områden där människor behöver hjälp. Skulle Sverige, (och övriga nationer) ta hem sin personal nu så är risken för en katastrof för befolkningen betydligt större än de risker som det här uppdraget medför för de som åker ner och fullgör sin mission. Sverige skall fortsätta att skicka fiolk till Afghanistan så länge det anses nödvändigt, och när så längre inte är faller kommer det att finnas andra platser i världen som behöver vår hjälp och vårt bistånd. Och alla som väljer att deltaga i denna verksamhet är värda all respekt. support och förståelse.
Men de som egentligen inte har ett val, de som efter över 20 år hos fm får välja mellan arbetslöshet eller att åka, som inte har en chans att ställa upp för sin familj, välja tidpunkt eller rotationsschema så att det fimns en möjlighet för den anhörige att fortsätta plugga, slippa säga upp sig från jobbet eller de som första gången i sitt liv får börja med tabletter för att sova, tabletter för att dämpa oron och ångest och paniktabletter för att klara att jobba. Det finns många exempel på tex invidzonens forum på anhöriga som mår mycket dåligt.
Är trött på att hela tiden få höra att man väljer att delta, ibland är det inget eget val utan ett tvång för att slippa börja stämpla.
Vad är det för fel att värna om sina mannar och plocka hem dem och situationen kräver för många offer? Tvärt om visar det på eftertänksamhet.