Så många tänkvärda kommentarer och mejl som jag fått på mitt förra inlägg har jag nog aldrig fått. Jag förstår det för det är väl lite av pudelns kärna när allt kommer till kritan. Och jag antar att sätten att hantera en mission är lika många och olika som vi som åker. Vårt sätt är förmodligen inte det bästa. Men det är det enda sätt vi har. Mer än att på något sätt framhäva det som en slags universallösning på andras problem ville jag belysa problematiken. Tyvärr innebar det att jag sårade den jag inte ville såra. Att blogga personligt är inte lätt, framför allt inte när det berör fler än bara dig och ditt liv. Jag menar självklart inte att vi inte ska stänga av och inte prata känslor överhuvudtaget. Jag menar inte att internet är fullgod ersättare till den lilla varelse som just nu ligger på soffan i sin rosa morgonrock och vars snusande andetag fyller mitt liv med kärlek, värme, saknad, ibland irritation och vrede, men allt som oftast bara glädje. Däremot är mina vänner, mitt liv utanför Försvarsmakten och inte minst det där informationsflödet jag älskar att sänka ner mig i något som hjälper mig genom tider av ensamhet och saknad. På något sätt håller jag ensamheten stången när jag är uppkopplad. Uppsidan av att vara en del av internet snarare än bara en användare. Jag försökte reparera skadan genom att köpa en bukett rosor. Klyschigt kanske, men jag har en tendens att falla i bekvämlighetens fälla och trots en vild och livlig fantasi brukar mina försök till romantik sluta i just det klassiska rosköpet, eventuellt kompletterat med middag, dock inte idag. Just idag bet dock inte det gamla rostricket särskilt bra och det beror nog på att det snart är dags att säga farväl och på återseenden för den här gången. Men än återstår lite tid och jag tänker göra mitt bästa för att följa era råd och visa henne hur mycket jag bryr mig om henne.
Dagen var annars en sådan där dag som kommer att gå till historien. Eftersom sambon jobbade valde jag att tillbringa den med en vän som står mig mycket nära. Och dagen blev precis så bra som jag hoppades på. Full av skratt, djupa samtal och långa promenader genom ett Stockholm insvept i snöfall. Den typen av dagar jag tar med mig till leran, dammet, öknen och bergen. För Stockholm är så vackert även när staden visar sin kargaste sida. Vi lever i ett jävla paradis och många gånger förstår vi det inte ens. Som tur är förstår jag det nu och jag har många nya fina minnen både av fantastiska dagar med tjejen och softa häng med polarna.
Blood Diamond som går på tv medan jag skriver det här är för övrigt en mycket bra film. Utan att ha varit just där skulle jag vilja påstå att den känns mycket verklighetstrogen…
Ett hjärta av gurka på morgonmackan är heller inte fel…
Eller små hemliga meddelanden som man finner lite varstans efter att ens älskade susat iväg. Ett postat brev som skickats på avresedagen som kommer i lådan nästa morgon, eller en inspelad videosnutt, ett mail.
Eller en serie av små ledtrådar om vad som väntar en dag du kommit hem. Ex. ett kort på en gata ni ofta promenerar på (den leder ju til ngt) . Kan vara att gatan leder fram till ett särskilt ställe där ni kommer ha en härlig picknick i sommar 🙂
En skickad tygbit kan representera pläden, bokstäver som du klippt ut som hon får pussla ihop till ett ord osv.
Fint skrivet. Är nog en känsla av att känna sig övergiven som tar överhand hos din sambo, bortvald, av dig. Fundera över vilket är hennes fem kärleksspråk och möt upp där för att överbrygga den känslan. För känslor är varken logiska eller alltid möjliga att hantera;
Fem kärleksspråken är
1 tid tillsammans
2 ge gåvor
3 fysisk beröring och närhet
4 göra saker /tjänster för den andre
5 beröm
Vi har alla ett primärt språk där vår kärlekstank fylls på av. Sedan har vi ett secundärt men det är det primära som du behöver fylla. Är det tex fysisk närhet, visa att du förstår att det är fysisk närhet. Möt upp där på alla sätt. Är det presenter ordna gåvor små saker att komma till henne fr dig, trots att du är där borta. Så fundera över hennes kärleksspråk och möt henne i det för att nästa del av missionen ska bli så smärtfri som möjligt,