Sedan jag kom hem på leave har mycket skett i Afghanistan. De synnerligen retarderade marinkårssoldaterna vars skändliga gärning gett talibaner och annat oknytt lite medvind. Den störtade amerikanska helikoptern. Och den största katastrofen: massmordet på de franska soldaterna som hotar hela den franska insatsen. Hur det påverkar oss som kollektiv vet jag inte riktigt, men för min del kommer det innebära en ökad vaksamhet. Inte så att jag varit slarvig med det innan, men även om handen inte kommer att vila på kolven kommer den inte att vara långt ifrån när jag samverkar med våra afghanska kollegor. Olyckligtvis är det väl att spela motståndaren rakt i händerna. Först sår de split genom att exploatera enskilda soldaters idiotiska handlingar, sedan begår de ett illdåd i den afghanska arméns uniform för att öka klyftan mellan västvärldens styrkebidrag och Afghanistans egna säkerhetsstyrkor när vi börjat närma oss varandra allt mer. När jag säger att jag kommer att vara mer vaksam betyder det inte att jag tänker misstro dem mer än vanligt, däremot tänker jag lägga extra kraft på att uppmärksamma det som inte representerar de regeringstrogna afghanerna. En afghansk soldat som skjuter fransmän kan hur tragiskt det än är inte sägas representera armén mer än vad några pissande hillbillies från USA kan sägas representera ISAF. Och att misstro afghanerna gör jag hela tiden. Innan rasismflaggan vajar i vinden vill jag säga att jag misstror alla oavsett nationalitet och etnicitet, men självklart är det ännu svårare att lita på människor som har så mycket att vinna eller förlora som afghanerna. Tänk er själva om ni var tvungna att spela spelet i ert eget hemland där afghaner, pakistanier och indier kommit för att ”mäkla fred”. Jag hade varit den första att ljuga och bedra för att säkra framtiden för mig och mina egna. Som jag brukar poängtera är det viktigt att skilja mellan att ett logiskt konsekvenstänkande och att döma människor. Jag dömer inte dem för att de spelar det afghanska spelet som de gjort i århundraden, verkligen inte. Jag försöker bara spela med så gott jag kan och i potten ligger ju till exempel mitt eget och andras liv och därför tänker jag göra vad jag kan för att se till att vi vinner. Så måste alla spela. Annars ska man nog inte ge sig i det här pokerpartiet…
På ett annat plan har den här händelseutvecklingen fått konsekvenser för oss och för er anhöriga. Självklart är det naturligt att börja fundera på om det här skulle kunna drabba oss, om vi nu lever farligare än tidigare. Jag har inget bra svar på det. Attentat och attacker kan alltid ske, så är det ju, men om risken ökat i våra områden är svårt att säga. När tjejen och jag diskuterar händelser i Afghanistan brukar jag alltid försöka lyfta fram att det som sker i till exempel Helmand eller Kandahar inte är representativt för hela landet. Afghanistan är inte ett land som Sverige där skillnaderna mellan Skåne och Norrland egentligen inte är så stora. I Afghanistan skulle det till exempel lika gärna kunna vara nationsgränser som delar av en by. Min spontana reaktion är att jag kommer att fortsätta jobba på precis samma sätt som tidigare, ta förändringarna och de direktiv som följer när de kommer och längta hem precis som vanligt…
Som anhörig på hemmaplan som försöker att följa utvecklingen och händelser som sker i Afghanistan är det svårt att förstå när representanter för FM hela tiden för fram att insatsen är så säker för svenskarna. Det är som ett mantra, men är det så säkert eller är det en falsk bild för att invagga trygghet som sedan spolieras av ett dåd av fienden som man aldrig kunnat tänka sig?
Statiskt sett var 2010 det år som näst flest utländska soldater omkom, 563 st har jag för mig att det var. Ändå säger man att läget är säkert, förstår inte, vet att det skiljer sig mycket mellan olika provinser.
Två gånger har fransmännen råkat utför något av det värsta som finns, ett dåd på den egna bas, som ska vara det säkraste stället, Någon man litat på har använt sig av möjligheten att skada.
Du skriver ofta om samverkan med Afghanska representanter, sker detta på basen så måste det vara lika svårt att hålla säkerheten som på den franska basen, eller? Även om samverkan pågått under lång tid finns det alltid en möjlighet att det skett förändringar sedan senaste mötet, man kommer långt med hot och pengar.
Vem tar ansvar om något händer?
Hur många svenskar måste offras innan man som fransmännen gör nu allvarligt funderar på att plocka hem alla?
Hur kommer fransmännens eventuella återdragande att påverka övriga länders baser?
Många frågor och inga svar.
Alla dina frågor är befogade, men tyvärr har jag inga svar. Min bild av säkerheten och känslorna kring säkerheten är subjektiva och på intet sätt allmängiltig. Jag känner mig trygg och upplever att jag är det, mer än så kan jag inte säga. Jag vågar inte heller ge mig på att spekulera i orsak-verkan mer än vad jag gjort.
Är det någon som vet varför inte försvarsmakten skriver mer om aktuella händelser. Ett officiellt uttalande om hur händelserna nu senast tycker jag borde vara naturligt. Naturligtvis menar jag inte att man ska skylta med strategier och åtgärder.
Varken på afghanistanbloggen eller på försvarsmaktens hemsida finns det några kommentarer om vad som hänt.
Just nu så anser jag att din blogg är den som tar upp mest frågor om och kring vad som sker ur ditt perspektiv.
Om ni förstår vad jag menar.
Forsvarsmakten.se är myndighetens webbplats och följer bara Försvarsmaktens egen verksamhet. När det händer grejer inom andra delar av Isaf så är det Isafs webbplats man får vända sig till eller i det här fallet franska försvarets webbplats.