Fool me twice…

”The first cut is the deepest”, sjöng Cat Stevens. Jag håller inte med. Ni får nu stå ut med mina små nedslag i känsloprocessen det innebär att leaven snart är över för det här är ett sätt för mig att bearbeta min sorg. Det är lätt att sitta hemma och muttra: ”Gaska upp dig, grabbjävel. Så länge ska du inte vara borta. På min tid pulsade vi genom meterdjup snö varje dag för att komma till skolan, till och med på sommaren. Och far såg vi en gång om året när han kom hem från skogen för julbadet. Och mor började jobba klockan åtta varje morgon och kom hem klockan nio dagen efter.” Jag vet allt det där. Jag brukar ju själv kommentera att vi har det så bra här hemma att vi inte förstår det själva och det gäller ju även utsträckt till detta. Men känslor är ingen lätt match. Inte ens för min kyliga logik. Just i avskedets stund inte bara förstår jag allting min sambo känner utan jag känner det själv, förstärkt och förstorat. Just nu förstår jag inte hur jag kan vara så dum att jag åker tillbaka. Om ett par dagar har allting lagt sig och klumpen i halsen kommer att vara nedsköljd av klorsmakande kranvatten. Rutinerna har kommit tillbaka och jag kanske till och med förmår att uppskatta den smula äventyr som sipprar från de stora jättarnas bord. Fast just nu, när jag ser min fantastiskt vackra, underbara flickvän dona i köket, spelar inget av det någon roll…