För ett dygn sedan lämnade jag min sambo och ett grådassigt Stockholm och nu sitter jag i solen i Afghanistan. Mycket märklig känsla. På ett sätt är det skönt att se att ingenting ändrats på campen även om jag varit borta hela två veckor. På ett annat sätt är det inte lika skönt. Förändring är resultatet av utebliven framgång, har jag läst någonstans, men det kan lika gärna vara den nytändning som behövs. Just nu är jag nämligen så jävla trött. Fysiskt trött efter en ganska lång resa som även i bästa fall tar på krafterna. Psykiskt trött eftersom jag lider av den där tomheten som kommer av att säga ett ”hejdå så länge” till någon jag vill vara med jämt. Om missionen så här långt fört med sig något bra så är det dels att jag fattat var jag vill vara – nämligen hemma, dels ger mig stålarna för att kunna göra någonting bra för mig och sambon när allt är klart. Sedan finns andra viktiga detaljer också, som vänner, lärdomar och upplevelser, men över loppet av ett liv är det nog ändå de första två jag fokuserar på mest just nu.
Avsked är fruktansvärt jobbiga tycker jag. Min tjej var faktiskt starkare än jag trodde igår. Starkare än jag i alla fall. Jag har nära till tårarna i vanliga fall, men när jag ska lämna henne, då tjuter jag som ett litet barn. Hon grät också så klart, men jag blev ändå förvånad över hur tappert hon kämpar. Ofta brukar jag irritera mig på att vad jag upplevt som gnäll, men nu fattar jag hur mycket det kostat på för henne att ändå hålla hyfsat god min. Jag kanske inte tar tillbaka allt jag sagt om mina svårigheter att relatera till vissa delar av distansproblematiken, men jag har sannerligen fått en ny förståelse för henne och hennes känslor. Och mer än något annat en ny förståelse för mina känslor. Ordet som passar bäst är nog bitterljuvt. Ljuvt för att det är så skönt att äntligen börja se fram emot ett lugnt liv tillsammans utan att äventyrslustan ska spöka. Bittert för att jag måste lämna henne. Men som jag brukar säga till henne får jag säga till mig: ”Bit ihop.” Nu väntar en ganska lång vända innan jag får komma hem och antingen begraver jag mig i sorg eller så försöker jag hitta ljusglimtarna i tillvaron. Tur att jag har bra och stöttande kollegor…
Kommentarer