Snart har första dagen passerat och acklimatiseringen har framskridit bättre än väntat. Visserligen fick jag ta en liten middagslur för att återhämta mig, men jag har förutom att börja sätta mig in i loopen igen hunnit med ett närkampspass där vi tränade knivförsvar, markkamp och boxning, och som slutade helt utan skador. Framsteg har alltså skett i Afghanistan! Precis som förra gången var det den där initiala krocken mellan verkligheten hemma och verkligheten här som ställde till det. Nu börjar jag redan komma in i den här camplunken jag vanligtvis ägnar mig åt. Sedan saknar jag ju tjejen enormt mycket fortfarande, det kan ingen lunk och acklimatisering i hela världen råda bot på, men precis som att det tog cirka två timmar att falla in i sitt gamla mönster hemma under leaven tar det tydligen bara någon dag för att återigen bli en del av FS22. Förhoppningsvis kommer tiden att accelerera snart, så där som den gjorde halvvägs innan leaven, när dagarna bara sprang förbi. Det värsta som finns här är dagar då det inte finns så mycket att göra. Självklart finns det alltid saker att göra, det är inte så att vi någonsin går sysslolösa, men det finns som bekant grader i helvetet. Min ”fritid” tänker jag ägna åt att träna lite mer än förra perioden. Att upptäcka att jag gått upp två storlekar i midjan vid ett jeansinköp skrämde mig mer än jag först trodde. Nu var mina gamla jeans i och för sig inköpta för ett par år sedan, och vad jag vill säga med det är att även om vi serveras mat var tredje timme på campen så handlar det snarare om en generell viktökning som lika gärna skulle kunna kopplas till den strong man-inspirerade träningsregim jag ägnat mig åt ett tag, men det finns ingen anledning att bygga bukfett bara för att jag har det gött innanför murarna.
För er som undrar hur livet fortskrider i övrigt kan jag hälsa att dagen bjudit på en hel del sol, om än med en viss kyla i luften. Maten smakar bra även om den inte är i närheten av min favoriträtt grekisk sallad med tzatziki och efterföljande äppelpaj och sällskapet är precis lika charmerande som man kan förvänta sig av ett gäng jägare. De som varit på leave hänger kvar vid bleknande minnen och de som snart ska åka har fått den där feberliknande blicken som bara kan lindras av stora mängder västerländsk kultur och infrastruktur. Inte sällan kolliderar de båda grupperingarna när någon som ska åka på leave oförskämt glatt berättar om sina planer för en annan stackare som desperat försöker glömma hur skönt det var att vara hemma… Den bild av Afghanistan som dominerat medierna den senaste tiden, där amerikanska soldater valt att uträtta sina behov över dödade fiender vilket kontrats med både massmord på franska soldater och filmade avrättningar av pakistanska kollegor känns så fjärran från vårt liv här. Händelserna är naturligtvis uppmärksammade, konstigt vore annars, men innan jag får för mig att ge mig på en lång utläggning om global politik och tar mig vatten över huvudet vill jag bara förmedla poängen att jag förstår varför det sitter så många oroliga anhöriga därhemma. Visst kan säkerhetsläget förändras på ett ögonblick, men min säkerhetskänsla är inte den som avspeglas i medierna. De har sin agenda som jag är mycket bekant med (nej, jag tycker inte att journalister är värdelösa människor som bara skriver om negativa grejer och skiter i allt positivt utan det handlar bara om traditionell nyhetsvärdering) och det får vi helt enkelt acceptera. Som någon kommenterade i ett tidigare inlägg måste vi också skilja på Försvarsmaktens information och den som rör ISAF, International Security Assistance Force, som vi är en del av här i Afghanistan. Det här skulle kunna bli hur invecklat som helst, därför nöjer jag mig med att konstatera att jag tycker att informationen från Försvarsmakten just nu är bra med tanke på förutsättningarna och att medierna själva styr över vad de vill publicera, ett system som är en av förutsättningarna för demokratin. Och här på min blogg är det jag som sätter agendan, tonen och gör urvalet helt efter eget huvud och dagsform…
Kommentarer