På patrull…

17 grader och strålande sol. En dröm kan tyckas. Fast inte om du ska gå på patrull. Och det skulle förstås jag. I och för sig självvalt, men för en person som tycker att 22 grader är perfekt och att allt över 30 borde vara förbjudet i någon form av konvention innebär det ändå ett lidande. Inte minst när du utöver din egen kroppsvikt ska kånka på ytterligare 20-25 kilo av åtsittande kroppsskydd, täckande kläder, immande skyddsglasögon och hjälm. Uppdraget var enkelt: Vi skulle ut på en toloo-patrull. Toloo betyder ljus eller gryning på dari, jag minns inte riktigt vilket av dem, men syftet är att känna av stämningen i vårt närområde runt campen. Det är tämligen korta patruller på en eller ett par kilometer och handlar om att visa upp sig så att de inte tror att vi lämnat staden bara för att vi ibland opererar i andra områden. Även om det är en socialt grundad patrull gäller samma förhållningsregler som för andra patruller och samma burna utrustning. Området är visserligen lugnt, men regler är regler och skulle läget förändras skulle åtminstone jag vara tacksam att jag hade de där extra magasinen, skyddsutrustningen och en del andra prylar.

Det blev en intressant tur. Efter förövningen på ett par minuter då vi repeterade åtgärder vid, låt oss kalla det oflyt, var jag redan genomsvettig och högröd. Jag är inte i apdålig form, men jag har begåvats med förmågan att börja alstra svett om jag tar två snabba steg. Mitt utgångsläge när vi lämnade campen var alltså svettblank, genomblöt och flåsig. Trots det kände jag mig som en magnet för tiggande barn som kastade sig i klungor efter oss och ropade efter ”chokola'”. De fick inget. Inte för att jag är en gniden jävel som gärna käkar upp den själv utan för att vi redan har skapat ett beteende som så lätt slår fel genom att ge dem saker. De ropar förresten efter handskar, skor, klockor, mobiltelefoner, kameror – allt de kan komma på. Att ge dem en snickers kan verka som en oskyldig grej, men om barnen vänjer sig vid att få saker kan de få för sig att försöka ta våra vapen eller klättra upp på eller krypa under fordon vilket kan få tragiska konsekvenser. Att vinka eller säga hej till barnen gör jag dock gärna. En del ungar som var lite djärvare kom fram för att skaka hand, något du får bjuda på utan att för den skull tappa fokus på hustak, gränder och andra misstänkta punkter i terrängen. När vi passerade några fotbollsspelande grabbar passade jag på att joxa lite med trasan tillsammans med dem, det blev mycket uppskattat. En skön sak med just Mazar-e-Sharif och vårt närområde är att man faktiskt kan se småtjejer som är ute på gatorna och som vinkar. Det är inte så vanligt i en del byar ute på landsbygden där de stängs in redan vid tidig ålder.

Jag har ett svagt minne av att jag någon gång skrev om konsten att se igenom kvinnor. Den tillämpade jag varje gång vi mötte en burkaklädd varelse under patrullen. Det ska inte tolkas som en spegling av min kvinnosyn utan som att jag följer de förhållningsregler som gäller i det afghanska samhället. Nu kanske någon mer politiskt korrekt människa anser att jag borde ha trotsat det afghanska patriarkatet, men det är inte min uppgift att vara den moraliska måttstocken utefter vilken afghanerna ska leva i sitt eget land. Som kontrast försökte jag hälsa på så många män som möjligt för att få en uppfattning om hur de ser på oss. Många hälsade tillbaka medan andra inte rörde en min utan bara stirrade stint. Så kan det vara här. Ofta skiftar attityder bara runt ett hörn.

Vi var inte ute särskilt länge, uppskattningsvis drygt en timme, men när vi kom tillbaka var jag faktiskt rätt mör. Jag fasar inför temperaturer på 45 grader i skuggan för jag är inte säker på att min vinterinställda kropp kommer att kunna hantera det. Trots urlakningen hann jag få en del vettigt jobb gjort, reda ut ett par viktiga saker och dessutom ta ett extra boxningspass på kvällen. Skulle jag betygsätta dagen är det en klar 4 av 5…

För övrigt skulle jag vilja ställa en fråga till alla gifta läsare: Hur i helvete går man egentligen tillväga för att gifta sig? Igår släppte en kollega bomben att jag måste skaffa personbevis och begära hindersprövning, och att denna bara är giltig i fyra månader vilket ställer krav på både timing och planering. Så nu är frågan vad jag mer behöver tänka på…?