The Afghan way…

Okej, jag trodde inte att det skulle ske, men på något sätt börjar Afghanistan krypa under skinnet på mig. Inte så pass att jag ser en framtid där jag säljer lägenheten hemma och tvingar på tjejen en burka och öppnar ett vägstånd inne i Mazar-e-Sharif där jag säljer halalslaktade kalkoner och snus till förbipasserande ISAF-soldater, absolut inte, utan mer så där att jag faktiskt trivs ganska bra och börjar se dem i ett nytt ljus. Precis som alla andra människor kan jag vara fördomsfull mot det som är mig främmande, men när jag träffar personer och hör deras historier är jag alltid villig att omvärdera min inställning. Den senaste tiden har jag träffat och lyssnat på flera intressanta människor vars ställningar i samhället, kontakter och bakgrunder varierat kraftigt. Det de har gemensamt är att de alla är afghaner och att de på ett helt nytt sätt öppnat ögonen på mig för varför vi är här och vad som ändå åstadkommits. Och det bästa av allt är att det inte handlar om någon tillrättalagd propaganda som när kungafamiljen besöker barnhemsbarn i Östtimor eller liknande. När vanliga människor berättar om förtrycket under talibanerna blir det helt plötsligt verkligt. En man berättade att han greps och kastades i fängelse för att han lyssnade på musik. Som tur var hade han kontakter som gjorde att han kunde släppas nästan omgående. En annan man berättade hur talibanerna kunde misshandla par som gick tillsammans om de inte kunde bevisa att de var gifta. Problemet var bara att det krävdes tre vittnen som intygade detta, och handen på hjärtat, hur ofta går ni med tre vänner som kan intyga att du och din partner är gifta? En tredje berättade hur han som grabb fick stryk av en talibankommendant. Brottet: Att grabben inte stannade cykeln han åkte på när han hälsade vid en postering. Självklart har jag läst om sådant tidigare, och långt värre grejer för den delen, men när du får en personlig kontakt med människor som upplevt sådant får du en annan förståelse. På det sättet har vi, och med vi menar jag ISAF, haft en enorm inverkan på människornas liv. Vad som sedan skett är långt svårare att svara på. Ibland önskar jag att om jag nu skulle delta i en mission så skulle det ha skett i ett tidigare skede av konflikten då målet var klarare och det fanns en tydlig fiende. Fattigdom, arbetslöshet, korruption och slumpvis riktat våld är långt mycket svårare att hantera. När det nu känns hopplöst och otydligt är det skönt att i alla fall ha börjat hitta fram till människorna vars liv vi ändå påverkar. Något säger mig att det är dessa kontakter som kommer att bli min bild av ”the Afghan experience”…

Som en ytterligare frisk bris in i seglen har vi kommit igång med bröllopsplaneringen. Och med kommit igång menar jag att jag givit tjejen i uppdrag att införskaffa ett par bröllopstidningar, ringa in viktiga delar och skicka hit dem. Alla långa resor börjar med ett steg. Och en plånbok. Och internettillgång. Många gratulerar mig nu, men i ärlighetens namn tar jag bara tag i något som borde gjorts för ett tag sedan. Till mitt försvar måste jag säga att missioner har en tendens att ta kraft och tankearbete från andra saker, även om det finns tappra själar som inte bara lyckas genomföra häpnadsväckande arbeten på jobbet utan också råddar bröllop med andra handen. Hatten av och stor applåd!