Ett problem med att blogga är att jag aldrig riktigt vet vad som ska hända här. Ena dagen skriver jag om mycket djupa saker, typ känslor och sånt. Andra dagen raljerar jag om K3-soldaternas enorma förkärlek för sina egna muskler (bottnar med största sannolikhet i något freudianskt). Inget konstigt med det, men skillnaden är att ett feltajmat inlägg får stora konsekvenser. Vad skulle ni säga om jag bloggade om att det serverades våfflor idag (vilket jag missade) och vi två timmar senare fick stänga campen för att en uppretad folkmassa hotade att storma den? Eller om jag skriver hur jag ligger sömnlös på natten, förtvivlad över att inte ha min flickvän bredvid mig och Aftonbladet gör ett solskensreportage där jag äter glass och flinar dumt på soldäck? Ni skulle hata mig och tycka att jag ger en skev bild av verkligheten. Därför vill jag redan nu be om ursäkt för eventuella diskrepanser mellan faktiska händelser och blogginlägg. Hur mycket jag än försöker att göra en bedömning av läget är Afghanistan just Afghanistan, landet där allting skiftar på en millisekund. Ni får helt enkelt betrakta mina inlägg som ett nedslag i historien. De speglar en åsikt, tanke, känsla eller händelse frusen i tiden. Ibland förskjuter jag dem i tid för att inte röja något, eller så behöver jag tid att smälta vad det nu är som har hänt, men jag fejkar aldrig något. Glöm inte bort det.
Idag offrade jag min sovmorgon för att gå upp runt sexsnåret och mötas av det värsta vädret sedan vi landade i Mazar-e-Sharif. Ösregn, stormvindar och en hel dag utomhus på schemat. Redan inledningsvis kände jag att det fanns en risk att dagen skulle gå åt helvete när jag lyckades kila fast bilnyckeln i dörrlåset och sedan inte fick ut den. En greppstarkare kollega lyckades rädda situationen och vårt lilla entourage kunde ge sig iväg till den övning vi var en del av med bara en smärre försening. En av anledningarna till att jag överhuvudtaget anmälde mig till exkursionen var att jag skulle få flyga helikopter. Fick jag min dröm uppfylld? Naturligtvis inte. Uppenbarligen trivs inte alla helikoptrar i orkaner utan en del väljer att ta sovmorgon istället. Läxan lärd. Men jag ska inte bara gnälla för jag hade faktiskt roligt där jag tumlade runt i leran. Och som grädde på moset fick jag några sköna bilder till Facebook. Viktigt det där med Facebookbilderna. Jag aspirerar inte direkt på att få bilder där jag ser ashård ut i min stridsutrustning utan tycker att det är roligare med udda situationer som du normalt inte hamnar i. Såvida du inte jobbar på cirkus, Montessoridagis eller i Försvarsmakten. Riktigt lika roligt var det inte att behöva skrubba bort leran från ökenkängornas fantastiska mockafinish. Inte heller att tänka ”åh, jag går på toaletten när jag kommer fram istället” bara för att inse att ”åh, hur fan kan jag tänka så fel om och om igen”. Att vara i ett närmast kliniskt sjukt behov av att förrätta sitt tarv när man bär höga kängor, kortkalsonger, långkalsonger, undertröja, pistolhölster med midjebälte och lårhölster, kroppsskydd, skalbyxor, skaljacka, knäskydd, regnbyxor, regnjacka, stridsväst och hjälm och försöka kränga av sig allt detta i ett litet bås på cirka 70 gånger 70 centimeter kräver sin man. Idag hade jag tur och lyckades. Nästa gång… vem vet? Tänk på det nästa gång du ser Black Hawk Down, eller någon annan härlig krigsrulle. All den där utrustningen som ser så cool ut? Den blir jävligt smutsig, jävligt otymplig och är jävligt mycket i vägen när du behöver få av dig den som mest. Som tur är hjälper den dig när du ska utföra ditt arbete, men så satans glamouröst är det inte att vårda materielen.
Dagens speciella shoutout går till mina kollegor som inte bara står ut med att jag ockuperar internetdatorn titt som tätt utan som även har tålamod med att jag skippar en del sociala aktiviteter som nattmackan och bastun för att skriva. Jag kan inte beskriva hur tacksam är så jag får helt enkelt länka till Feven som hade lättare att hitta ord till sitt tacktal.
Dagens andra och extraspeciella shoutout går till några andra kollegor. Ni vet vilka ni är. Mycket bra jobbat!
Det är det som är så härligt med din blogg – att den är ett nedslag i din verklighet och i historien. Det är därför den är skön att läsa! Inte förväntar jag mig att få läsa en objektiv skildring av livet som soldat i Afganistan – glöm det! Vill jag läsa annat så finns ju t ex Afghanistanbloggen – den är också bra! men annorlunda.
Skriv på du! Och det är hyggligt av dig att låta oss alla få läsa vad du skriver! Tack för det!
Allt som du är med om går ju inte att skriva exakt vad det handlar om och när det hände/kommer att hända.
Det blir ju ungefär som att säga att ni har bestämt er för att möta upp ANP kl 17 och dom kommer kl 20 istället och att ni hade bestämt er för att kika runt lite i ett område efter insurgenter medans ANP bestämt sej för nåt helt annat.
Det är omöjligt att förutspå.
Men det blir ju lite det som är tjusningen med att läsa din blogg 🙂
Man vet inte riktigt vad nästa inlägg kommer att handla om.
Surprice us, för vi gillar det! 🙂
Håll ut broder, du får säkerligen snart få flyga helikopeter 🙂
Speciellt om det är med tyskarna, då får du ta med dig spypåse haha 😉
Puzz
http://blogg.forsvarsmakten.se/kingkongo