Överraskningarna duggar tätt just nu. Till exempel hade det snöat rejält under natten medan temperaturen passat på att falla rejält under nollstrecket. Det visste jag i och för sig inte när jag vaknade, för då var jag så trött att jag helt resolut beslutade mig för att hoppa över frukosten. Eftersom jag på campen alltid äter bacon och möjligtvis lite melon kände jag inte att mitt liv var direkt avhängigt morgonens kulinariska upplevelse. Nu låter det som om jag struntade helt i att gå upp och självklart var det inte så. Men fyrtio minuter extra sömn kan ibland vara precis vad jag behöver för att ta mig upp. Jag hade för övrigt en tuff natt med mardrömmar, något jag i princip aldrig har. De rörde konstigt nog inte mig utan tjejen på ett så obehagligt sätt att jag vaknade arg och förbannad. Som tur är gick det över när jag väl tvingade mig upp och vandrade i stilla mak runt vårt vinterklädda fort till kontoret.
Annars har dagen fortlöpt ungefär som alla andra dagar. Jobb. Lunch. Jobb. Träning. Som en parentes kan jag meddela att boxningspassen jag kör nästan dagligen börjar ge resultat nu i form av att timingen för vänsterkroken har blivit bättre, men så mycket biffigare lär jag inte ha blivit. Andra kommer säkert att komma hem och överraska omgivningen med femton nya muskelkilon, men jag är glad om jag får bort lite flubber från magen… Sedan var det möte. Jobb. Möte. Jobb. Lördagsquiz. Blogg. Rutinerna är det som tar mig genom dagen, men samtidigt kan det vara så satans tråkigt att sitta på campen och vänta på bättre tider. Vid det här laget tror jag att det är rätt uppenbart att det inte är någon form av strid jag söker utan bara de där mötena och händelserna jag kan minnas resten av mitt liv. Tänk om jag skulle sitta på verandan med mina barnbarn och berätta mina krigshistorier i det skick de är nu. ”När jag var ung var jag en del av ett krig även om vår juridiska rådgivare förmodligen skulle kallat det något annat. Det var kärva tider. Jag jobbade fjorton timmar om dagen, läste styltiga texter till ögonen blödde och ibland fick vi en märklig efterrätt på gul gelé och kalaspuffar. Som tur var kunde mina kollegor berätta hur det såg ut utanför murarna…” Ungarna skulle ju fan bara kolla på varandra och tänka: ”Nej, nu sätter gubbjäveln igång igen. På med de inopererade LCD-linserna och en runda Mortal Kombat XXVIII i 4D.” Äh, riktigt så farligt är det inte, men när vädret blir bättre tror jag att jag ska göra en ansats att bredda mina intryck av landet.
Tjejen har förresten börjat skicka bilder på brudklänningar hon hittat på nätet. Dröm om min förvåning när jag såg att hon varit prismedveten i sitt letande. Så prismedveten att jag faktiskt fick säga åt henne att vi troligtvis kan lägga lite mer pengar än så på hennes klänning. För tre år sedan hade jag fått panik vid tanken. Nu ser jag fram emot det. Att få titulera henne som min hustru istället för tjejen. Ett tecken på att jag blivit äldre, lugnare och tryggare kan jag tänka mig. Och framför allt på att jag hittat rätt. Dessutom ger den abstrakta bröllopsplaneringen mig något att göra nu när jag läst ut Twilight-serien. Det ger oss också någonting trevligt att prata om på kvällarna. Jag ringde morsan också. Egentligen skulle jag borde jag kanske ringa henne varje dag, för hon blir så ledsen varje gång jag lägger på. Som om varje samtal vore det sista. Jag kan slänga fram statistik i all evighet om att det är farligare för mig att gå hem efter krogen än att göra det jag gör nu, men känslomässigt förstår jag henne. Bara för att jag blivit avtrubbad har inte alla andra blivit det. Personalavdelningen vill förresten ha in mitt dödsfoto, jag passade lägligt nog på att skippa den delen under missionsutbildningen. Fast jag står fast vid att jag hellre tar en bild som speglar vem jag är än en formell bild som bara är där för att formsaken. Då är vi återigen där om för vems skull det hela görs, min eller de anhörigas och vännernas och den pallar jag inte med just nu…
Missionsutbildningen är förresten bara ett vagt minne numera. Då tyckte jag att nästan allting var relevant och nyttigt, och på sina sätt var den väl det, men nu i efterhand kan jag känna att det fanns mycket där jag hade kunnat skippa till förmån för ett fåtal moment som är mer knuten till min befattning. Så fort du landar här skapar du ändå en annan verklighet som på många sätt inte är kopplad till den styrda, formella process som reglerar utbildningen här. Översten sade en gång där hemma att vi skulle fokusera på att bli så samövade vi bara kunde och inte lägga tid på att planera vad vi ville göra här. Han hade så jäkla rätt. Eftersom förutsättningarna skiftar med en mängd faktorer är det ingen idé att sitta hemma under missionsutbildningen och teoretisera hur allt ska läggas upp, då blir du bara besviken. Även om det tar tid från ur ett utvecklings- och militärt perspektiv är det bara när man kommit hit som det går att hitta sin roll i maskineriet. Sedan underlättar det om du åker hit med ett så samövat förband som K3 för i och med att de känner varandra har processen kunnat snabbas upp och det dagliga jobbet går smidigare. Nu går det riktigt smidigt faktiskt. Så pass smidigt att vi nu kan fokusera på precis rätt saker skulle jag vilja säga och det är skönt. Vi börjar samspelta också och det glädjer mig. Plus att vi faktiskt har roligt. Jag har roligt här, det har jag. Och i ett land där fattigdom, misär och våld ständigt ruvar runt hörnet är det viktigt att kunna skratta. Inte åt de drabbade, utan åt sig själv. Och åt sina kollegor. Men det är ett annat inlägg…
Kommentarer