Rädsla…

Det är okej att vara rädd. Många glömmer bort det och försöker låtsas som ingenting, men det är faktiskt inte fel att vara rädd. Idag blev jag jätterädd under ett möte med ett gäng afghaner. En av dem, en pytteliten man som inte sagt ett knyst, hävde plötsligt upp ett jättetjut. Handen vandrade mot pistolen innan jag fattade att han bara kommenderat upp alla i enskild ställning. Men på den mikrosekunden hann jag spela upp ett tänkbart scenario i vilket vi blev anfallna av någon radikal infiltratör. Som tur var gjorde jag inte bort mig utan gled lite snyggt och smidigt in i den stramaste jävla enskilda ställning jag någonsin intagit. Det var ett exempel på rädsla i Afghanistan. Jag har också varit rädd när jag sett jättehundar, stora som åsnor, komma emot mig. Och när jag fotpatrullerat i områden som får det att krypa i kroppen.

Men konstigt nog har mycket av rädslan lagt sig. Det går inte att vara rädd hela tiden. Om du bara möter mediebilden förstår jag att du är rädd. Om allt du ser och hör är arga muslimer i Mellanöstern som kastar sten och tittar med hatiska blickar i nyhetsreportage förstår jag om du är orolig för dina anhöriga. Vad vi ser är något helt annat. Jag ser numera människor här. Ett gäng grabbar som utan tvekan skulle fått pulsen att rusa om jag mött dem efter krogen i Sverige kan här ställa sig vid vägbanan och varna för en rejäl grop genom att peka och vinka. Och de där maskerade männen som står typ överallt, de är nog maskerade för att det är skitkallt ute. Avvaktande blickar får vi vara beredda på. Hur ofta står jag och vinkar åt poliser på utryckning? Inte särskilt ofta. Och de är ändå lätt beväpnade och åker i diskreta fordon jämfört med oss. Utan att tappa vaksamheten har jag slutat vara rädd för vägbomber när jag åker bil till exempel. Om jag skulle hetsa upp mig och misstänka vägbomber överallt skulle jag bli ett nervvrak efter tre minuter. Det kommer säkert att komma lägen när jag blir rädd igen. Situationer som får mig att känna att det var en jävligt dum idé att komma hit. Och det behöver verkligen inte betyda strid. Förmodligen handlar det då om skicket på vägarna och trafiken som skulle kunna skrämma vilken rallyförare som helst. Lägg märke till att jag nu pratar om rädsla och inte de faktiska farorna. För de finns ju där oavsett mina känslor. Fienden blir inte färre i antal för att jag slutat vara rädd. Vägbomberna kan ligga där även om jag inte oroar mig för dem. Poängen är att det går inte att leva i rädsla och det är just det som afghanerna har förstått. De har valt att inte leva i rädsla utan att försöka göra vardagen så normal den kan bli bland pansarfordon, självmordsbombare och fattigdom. Imponerande när man tänker på det.

Jag har haft en ypperlig dag. Det är skönt att lämna campen, i synnerhet när solen skiner, snön gnistrar på bergstopparna och allt går som det ska. En sådan dag som gör avtryck i själen. Det var för dagar som denna som jag kom till Afghanistan. En chans att få se landet, möta folket och se både för- och nackdelarna. Som att ta en liten roadtrip med polarna ungefär. Dessutom känner jag att jag är på banan ordentligt i min befattning. Inte så att jag går och tvivlar för jämnan, men i ett land som är så ombytligt på alla sätt är det inte alltid så lätt att hänga med i svängarna och ibland har jag nog hamnat en smula på efterkälken. Men nu jävlar ska slipstenar dras, agnarna skiljas från vetet och manken läggas till. Pergite, som K3:arna brukar säga!

Dagens filmtips: Jarhead. Nej, det är ingen skitrulle bara för att det inte är någon riktig action, eller för att de är så satans omogna. Tvärtom. Jag tycker att den speglar mycket av den verklighet av ett krig jag har fått uppleva i alla fall, även om jag självklart har andra uppgifter än en tjugoårig marinkårssoldat från USA. Monotonin finns där. Tristessen. Transporterna. Utrustningsböket som aldrig leder till något. Och i viss mån även känslan av att ha gått miste om allting när det är väl händer någon annanstans. Drömmer du om ett liv i Försvarsmakten, och har Black Hawk Down och The Unit som favoriter. Se Jarhead och tänk om. Och du, hajade du inte storheten första gången du såg den så oroa dig inte, det gjorde inte jag heller. Men det gör jag nu…