Syltrygg…

Den där satans nack- och ryggskadan jag drog på mig vid mitt försök att bygga biceps i sann jägarklass plågade mig hela natten. Titt som tätt vaknade jag av smärtan och satte mig upp, varje gång lika förvirrad över vem i helvete som behagade steloperera mig utan att säga till först. Eftersom jag, högst ovärdigt en man av min rang, sover i överslafen väckte jag troligtvis min rumskamrat ett antal gånger för konsekvensen blev att vi var tvungna att ta lite sovmorgon. Han hade i och för sig en ursäkt eftersom han jobbade sent, men jag var mest bara sliten och plågad av ryggen. Min tes är att jag har för kraftiga ryggmuskler som således nyper ihop nerverna när jag gör dips, och som inte slappnar av på grund av det massiva och eftersträvansvärda pump jag får i kroppen vid styrketräning, men jag har inte fått den bekräftad av SMO, Senior Medical Officer, än. För att lindra plågan var jag tvungen att ta ett boxningspass där jag åkte på några fina smällar, sedan var nacken nästan som ny. Som de säger, fight fire with fire.

Jag tror att tjejen och jag har börjat komma in i rutinerna på respektive håll nu. Hon är inte ledsen och jag känner att det fungerar rätt bra, även om vi självklart saknar varandra. Nu blir jag väl väckt mitt i natten, förd ut till flaggplan och sönderdragen av fyra Galtar innan lemmarna sätts upp på murarna som ett varnande exempel för andra som ringer hem ofta, men jag försöker att höra av mig så gott som dagligen och även om jag inte alltid har så mycket att säga är det trevligt att bara höra hennes röst. Skyddsmekanismen att bara höra av sig en gång i veckan för att åsamka så lite störmoment som möjligt i vardagen funkar inte utan jag gillar att bara höra hennes röst. Våra samtal kanske inte är jättedjupa utan det handlar väl i ärlighetens namn mest om att bekräfta att jag älskar henne och vice versa, men det räcker långt det också. Några minuter åt gången, mer behöver det inte ta. Jag är helt säker på att vi kommer att ha våra svackor också, men när jag vet att hon mår okej är det lättare för mig att vara här. Inte för att det alltid är svårt. När jag ser solen färga den snöklädda bergskedjan i söder är jag är glad att jag får uppleva det på riktigt och inte bara i någon slags antimilitär dokumentär på SVT. Visste jag inte bättre skulle jag misstänka att någon lägger lyckopiller i käket för så här positiv brukar jag ju fan inte vara. Däremot tycker jag fortfarande inte att dagarna flyger förbi som många andra menar. Möten präglar en stor del av min verklighet och sedan jag passerade trettio har jag utvecklat en form av allergi mot sådana. Alla möten är inte av ondo; jag har deltagit i många intressanta och nyttiga möten, sådana jag kommer att minnas resten av livet eftersom jag fått höra stora män (tyvärr mest män) tala, men andra kommer och går obemärkt förbi. Men de måste ändå hållas.

Fan, jag vet egentligen inte vad det är som lockar så mycket med att jobba inom Försvarsmakten. Möten? Nej, inte direkt. Bära tungt och otympligt? Verkligen inte, jag har frökenfingrar. Skjuta och kriga (på låtsas)? Ja, det kan vara roligt, men inte om det regnar eller är tungt. Det ceremoniella? I helvete heller. Kollegorna? Ja, de är en viktig faktor. Pengarna? Ha. Ha. Ha. Fast något gör ju att jag är här i statens tjänst och bedriver mitt campkrig mot fiender jag nästan aldrig träffar. Det är som om summan av allting är så mycket större än delarna, för delar man upp jobbet blir det nog minus på det mesta. Men helheten är så fascinerande att det är svårt att ta sig ur, för vad toppar jag det här med? Nu tänker jag inte dra mig ur än på länge, men den dagen jag väl gör det kommer det att vara som att lämna en liten bit av sin själ. Som Jamie Foxx karaktär säger i Jarhead: ”I could be working with my brother right now. He’s got a dry-wall business in Compton. Does the inside of office buildings; you know, the metal studs. I could be his partner, said he’d give me that brand new Dodge Ram Charger. You know, the 318 Magnum? The beast? All indoor work, too, lots of AC. I could sleep with my wife every night, fuck her, maybe; take my kids to school every morning. And I’d run his crews, too, probably increase productivity 40 to 50%. Make $100K a year. Do you know why I don’t? Because I love this job. I thank God for every fucking day he gives me in the corps, oorah.” Jag älskar inte Försvarsmakten en tiondel så mycket tror jag, men jag är omgiven av människor som gör det och jag förstår dem. Då och då ser jag grånande före detta special forces-gubbar från USA som är här på olika civila uppdrag. Självklart är pengarna en bidragande faktor, men i mångt och mycket tror jag att det är livet de är ute efter. De kan helt enkelt inte slå sig till ro för det militära livet har ändrat deras DNA. Nu vet jag att det sitter en skärrad liten flickvän hemma och oroar sig för att jag ska sticka ut en vända till, men älskling, det är inte det jag säger. Jag säger bara som en kollega sade när hon slutade: ”Det är klart att det var jobbigt att lämna kollegorna och så, men det var när jag skulle lämna in min AK som det blev på riktigt.” Utan att kalla henne vapenfetischist, för det är hon verkligen inte utan snarare tvärtom, kan jag säga att jag förstår precis vad hon menar. Vapnet är ju på ett sätt den yttersta symbolen för vad det handlar om och som symbolhandling kan jag förstå de gamla specopsgubbar som efter trettio år helt enkelt inte klarar av lämna in sitt vapen för det innebär slutet på deras tidigare liv och början på ett nytt, okänt och skrämmande…