Jag ger dig min dag…

Den här dagen har verkligen ondulerat. Ett tag var det riktigt spännande för min del. Sedan mattades det av. Men så tog det fart igen. Och mattades av. Så där har det gått. Ena stunden har jag haft de mest fantastiska planer som sedan skjutits i sank när förutsättningarna ändrats. Det är som jag brukar säga: I Afghanistan vänds allting upp och ner på nolltid. Som tur är har jag ändå fått använda skallen på det sätt som räknas (och då menar jag inte som boxboll under närkampspasset idag) och gjort nytta. Även om jag alltid jobbar är det inte alltid det känns som om det utmynnar i någon konkret som har den önskvärda effekten, men nu känner jag mig faktiskt duktig. Som grädde på moset denna labilt stöpta dag toppade vi kvällen med ett tretimmarsmöte som följde nästan direkt efter ett tjugominutersmöte, som kom efter en trettiominuterssittning. Fantastiskt. Vem har sagt att man inte får vara med om spännande saker på en mission? Fast hur segt det än kan vara ibland är jag ändå glad att det rör sig om viktiga saker. Eller ja, de är ju inte viktigare än att Thorsten Flinck tallade Gina Dirawi på röven, något som verkar vara ruggigt hett diskussionsämne. Var det rätt eller fel? Hur farligt var det egentligen? Och varför jagar medierna Thorsten…? Jag har inte orkat följa debatten mer än en artikel i Aftonbladet, men det verkar inte ha stannat där heller, för ett gäng kändisar började tydligen twittra och facebooka om händelsen. Det gör mig lite beklämd också. Som förespråkare av det fria ordet, men hängiven uttrycket ”Tänk, tryck, tala” kan jag tycka att det är intressant hur en satans mikroblogg där någon slänger ur sig en spontan åsikt kan bli till en sanning som ska förmedlas till gemene man. Jag ser inte mina kloka ord bli ett uppslag om situationen i Afghanistan som sedan ska kommenteras av Carl Bildt, Lasse Bengtsson och Sean Banan. Fast det kanske beror på att jag bloggar utan bilder och saknar Twitter…

Sedan har vi den allmängiltiga diskussionen om vad vi anser vara intressant i Sverige. Personligen, och det här är bara mina tankar från ett krigshärjat land, kan jag tycka att det verkar vara en stor orkan i snapsglaset. Självklart har man rätt till sin integritet och bara för att det är tufft för människorna här ska vi inte blunda för problemen hemma, men jag har tyvärr lite svårt att hetsa upp mig för en hand på rumpan när verkligheten här handlar om kvinnor som blir gruppvåldtagna och dömda till fängelsestraff för att de blev just det. Och nej, jag vill hävda att det agerandet troligtvis inte bottnar i samma strukturer som råder i det här landet eller i liknande miljöer. Elbristen är ett annat exempel. 1 300 personer utan ström i åtta timmar i 30 minusgrader är förvisso en överjävlig situation, men utanför campen bor, BOR, det vad, en, två, tre miljoner människor i vårt område som inte har värme, betydligt sämre tätade hus, inga riktiga vinterkläder och det har varit riktigt kallt på nätterna ett tag nu. Appappapp, jag förringar inga problem eller människor, jag säger bara att en tid i det här landet gör att jag ser saker ur ett annat perspektiv. Det kanske är tillfälligt; om ett år kanske jag sitter där och hyperventilerar över Flincks fräckhet, men jag hoppas av hela mitt hjärta att så inte är fallet. För i så fall vore min tid här helt jävla meningslös för mig personligen.

Idag bjöds det på äppelpaj till middagen. Och brownie. Jag var tvungen att äta bägge. Brownien var god, men äppelpajen höll inte alls samma kvalitet som den jag brukar serveras av de två viktigaste kvinnorna i mitt liv. Ändå uppskattar jag verkligen ansträngningen, allt som påminner om hemmet är ett trevligt inslag. Det skrivs alldeles för få brev hemifrån har jag märkt. Nu har jag burit runt på morsans julbrev i bröstfickan i en och en halv månad och det börjar bli skrynkligt och fläckigt. Dags att folk tar sig i kragen och skickar ner något spännande och underhållande till mig. Eller mejlar. Mejl går också jättebra. Jag känner lite att jag förlorar er här så kom med tips om vad jag ska berätta. Vad jag ska skriva om. Hur jag inventerar tvätten både före och efter att jag lämnat in den så att ingenting ska försvinna? Är det intressant? Eller vill ni hellre höra hur jag kittat min stridsväst så att jag numera kan spänna på mig säkerhetsbältet i Galten när jag åker någonstans? Kanske häftiga historier om hur jag sparkar in dörrar, kastar in handgranater och kvickt som en bergsget tar mig upp för den oländiga terrängen för att göra mig av med våra fiender? Som sagt, livet här är stundom väldigt begränsat och det är så paradoxalt att jag som inte rullar så mycket får ett sådant otroligt bra helhetsgrepp, medan de som sover ute och klafsar i leran ibland inte vet mer än sikten framför dem. Det finns undantag naturligtvis, många av grabbarna är synnerligen intresserade av livet, kulturen, politiken och religionen, men andra bryr sig inte. Inget fel i det. Jag har hajat att jag aldrig kommer att få den där kulturella medvetenheten som jag aspirerade på innan jag åkte. Det kommer inte att ligga afghanska mattor i mitt hem, jag kommer inte att sitta på golvet och äta ris med höger hand innan jag törnar in för natten. Men det gör mig ingenting alls. De bitar jag får serverade gör mig glad och vidgar mina vyer i alla fall…