En sen arbetsdag övergick till en tidig morgon, med ett förväntat möte som aldrig blev av. Så nu sitter jag här, en dryg timme innan jag normalt brukar försöka ta mig upp. Det är hårt i missionen, som vi brukar säga. Men mitt frukostbacon har jag hunnit få i mig, så jag är inte fullt så gnällig som jag brukar vara när jag tvingas pallra mig upp i ottan. Lite lustigt egentligen, jag hade ju alla dessa planer om vad jag skulle göra på fritiden här: Läsa böcker, lära mig programvaror, göra en kortfilm, se tv-serier och filmer, träna, skriva klart min science fictionbok… Listan var ändlös. Så här långt in i missionen har jag tvingats inse att jag levde i en lögn. Träna hinner jag med. Ett par böcker har avverkats tillsammans med någon enstaka film. Fast jag är inte i närheten av att uträtta det jag hade tänkt. Visst, jag hajade ju redan innan jag åkte att det inte var ett halvårs semester på Playa del Inglés jag hade bokat, men riktigt så långa dagar hade jag nog inte räknat med. Det är visserligen inte så jobbigt som man kan tro eftersom du vänjer dig vid att komma i säng sent och gå upp tidigt, det som är jobbigt är att det liksom aldrig tar slut. Du kan aldrig gå in och skriva ”LEDIG” på den där tavlan du fyller i var du är när du inte är på kontoret. Inte förrän du åker på leave i alla fall. De där timmarnas till synes meningslös nedvarvning som jag brukar ägna mig åt efter jobbet har uppenbarligen en större effekt på mitt välbefinnande än jag förstod.
Igår fick jag höra att tjejen inte alls hade det så bra som jag inbillade mig. Då känns det lite jobbigt att vara här igen, även om jag, och förhoppningsvis också hon, insett att det går att ta sig igenom en mission utan att det går åt helvete. Men hon är starkare och tapprare än jag trodde, det måste jag ge henne.
En annan sak som skedde igår var en minnesstund för de kollegor som dödades här för två år sedan. Tyvärr kunde jag inte gå på den, men de tända ljusen vid kapellet gjorde att jag ändå tänkte på det varje gång jag passerade förbi. Jag kände inte dem och jobbade inte ens för Försvarsmakten vid den tidpunkten, men blev ändå tagen av tragedin. Vi vet alla riskerna, men det blir ändå påtagligt när man väl är här och kan relatera till platser och händelser på ett annat sätt. För de kollegor som är här och kände Johan och Gunnar var det nog ännu värre. Ibland funderar jag faktiskt på hur det skulle kännas om en person jag känner skulle stupa på den här missionen. Inte minst när skyttet, de som gör grovjobbet, rullar ut. Hur skulle jag reagera? Skulle jag bli förtvivlad och tvingas bryta? Skulle jag bita ihop och köra på som om inget hade hänt för att sedan krascha när jag kommit hem? Skulle jag kunna rationalisera bort den känslomässiga responsen på mitt vanliga logiska sätt? Jag hoppas att jag skulle hantera det på ett bra och mänskligt sätt. Vi måste kunna få sörja, men samtidigt vore det för jävligt att bara packa och åka hem för det skulle ju betyda att motståndaren vann. Och fastän sorgen inte får lamslå verksamheten måste den beredas utrymme i vardagen för vi är inga robotar. I alla fall inte jag.
Kommentarer