Det franska fenomenet…

Om du varit på mission i Afghanistan under de senaste åren har du förmodligen en speciell relation till den franska artisten Alizée. För er som inte vet rekommenderar jag Wikipedia eftersom jag inte orkar rapa upp hennes livshistoria när den redan är så väl skildrad i denna kunskapens boning. I alla fall har Alizée på något sätt etablerats som vad jag skulle tippa är den i särklass mest spelade artisten både på svenska camper och stora tyska baser. Anledningen hittar ni här. Det spelar ingen roll var du befinner dig i norra Afghanistan. Finns det en tv, dator eller projektor rullar den här videon förr eller senare. Jag har sett den rulla i kollegors privata datorer, på storbildskärmar både här och där och till och med på en tysk bar. Enough details om det. Det som fascinerar mig är att en fransk tjej som förvisso haft ett par hitlåtar, men ändå inte varit på Britney Spears-nivå av någon anledning kommit att symbolisera all den sexualitet som alltid får stå tillbaka i den här kontexten. Jag är självklart immun mot hennes charm, även om jag också tycker att hon är vacker, eftersom jag snart, som alla vet, ska gifta mig med världens bästa tjej, men det är roligt att se hur ett helt rum fryser till och varenda ögonpar, manligt som kvinnligt, riktas mot skärmen när en velourklädd Alizée sätter igång att dansa. Det har helt enkelt blivit ett fenomen här, ett fenomen som jag alltid kommer att bli påmind om varje gång jag hör den här låten och jag förmodar att bland mina hemkomna kollegor finns det åtminstone ett par som kan dra sig till minnes både en och två situationer när Alizée rullat i bakgrunden. Kanske vore det lösningen på problemen här. En stor jävla superprojektor, en snöklädd bergsvägg och en show som halva Afghanistan kunde se. Om de blev lika trollbundna som ISAF skulle vi inte ha några problem här överhuvudtaget.

Mitt besök hos barberaren mister Flower blev för övrigt en succé. Jag var skeptisk när han avbröt en kollegas klippning för att koka lite vatten och skura en del av golvet i lokalen innan han slutförde arbetet, men jag tycker ändå att han gjorde ett bra jobb. Först desinficerade han varenda munstycke till rakapparaten med alkogel för händerna, sedan sade han att jag kunde få ”nine millimeter, six, zero, no problem”. Jag hann inte fatta vad han menade innan han började raka skallen på mig, men det blev helt okej. Varför han envisades med att kleta på mer alkogel i nacken på mig hajade jag aldrig. Först trodde jag att han skurit upp mig, fast så var det inte. Och den där näshårsklippningen medelst enorm sax tycker jag att han kunnat förvarna mig om. Och kollegan betalade fem dollar medan jag blev skinnad på tio, det kändes också kryptiskt, men nu har jag en upp på honom nästa gång jag klipper mig. Det blir väl om ett par veckor för det blir tydligen billigare om du går dit ofta, säger djungeltelegrafen.

Efter ett krävande tankearbete riktat mot att skapa fred i Afghanistan fick jag enorma mängder stryk på kvällens boxningspass. Anledningen var att jag ville hjälpa en kollega att komma över sin rädsla att slå på människor och därför körde Jake LaMotta-stilen fast utan att skydda mig. Först kändes det hårt och tufft att ta lite stryk inför alla imponerade veklingar på gymmet, men efter ett tag insåg jag att det var en dum idé. Imorgon kanske jag representerar Sverige genom ett blågult nylle, men jag tror att mitt förhållandevis goda läkkött tar hand om de värsta blessyrerna under natten. Så går det när man har hjärtat på rätta stället, men förståndet kvarglömt i skåpet…