Antingen är fru Fortuna på min sida eller så har min briljans inga gränser för dagen blev inte alls den promenad längs Via Dolorosa jag hade förväntat mig. Istället avlöpte allting så pass friktionsfritt att det var som om jag smörjt in mig själv i en blandning av olivolja och vaselin. Nu ska jag inte säga för mycket eftersom bara halva dagen har gått och det finns många tillfällen för skiten att träffa fläkten, men det kan vara så att även denna dag går till historien som en av de bra sådana. Och detta trots interaktion med andra länders representanter, något som ibland leder till missförstånd och avgrundsdjup förtvivlan. Men idag gick allting mycket bra och det är för dagar som denna jag är här.
En av nyheterna på campen är att PX:et äntligen fått in en ny leverans av godis och annat smått och gott. Det betyder att julchokladen som stått på hyllorna sedan, tja, några veckor innan jul numera är borta. En liten seger för mänskligheten, men kanske en av de största segrarna för campens befolkning. Själv ska jag troligtvis göra ett besök hos Mr. Flower, barberaren som huserar på campen. Jag ser ut som en monchichi. Med skägg. Snart kommer vaktstyrkan att slänga ut mig om jag inte åtgärdar det. Men det är något som tar emot. Kanske är det att få en kniv mot halsen av någon som jag inte tränar närkamp med. Kanske är det för att min styrka sitter i håret. Kanske är det för att jag egentligen gillar att se ovårdad ut, sluskig på riktigt. Kanske är det för att jag känner grupptrycket från alla andra som groomar sig dagligen. Äh, skitsamma, hur farligt kan det vara…?
Vilken tur att chokladen blev utbytt,
kanske den som gjort att nån spytt.
Hörde att även snusen vart i fara,
så ja hoppas de va en råvara.
Vill man hålla en soldat pigg o vaken,
låt den icke utan snus stå där naken.