Tomma ord…

Det där med att pennan är mäktigare än svärdet måste vara en av världens mest seglivade myter. Trots allt är handlingar starkare än ord. ”Han ville slåss, men jag pratade mig ur situationen” är ren och skär lögn, och jag kan störa mig oerhört på de som lägger fram det så, som att de inte behövde slåss för att de kunde tala för sig. Ledsen, men verkligheten är sådan att den andra killen förmodligen inte ville slåss han heller och det där var det bästa sättet för bägge att ta sig ur en hotfull situation. Möjligtvis kan jag köpa att ett vältajmat ”Gör du om det där slår jag fan ihjäl dig” sagt med tyngd bakom kan vara ett sätt att ”prata sig ur situationen”, men det är undantaget. Och det här säger jag efter att ha jobbat med ord i mitt tidigare liv, det är inte för att jag helt plötsligt anammat en jägarsoldatsmentalitet. Tyvärr gäller det där med handling kontra ord ännu mer i ett distansförhållande. Tjejen var ledsen igår. Igen. Det är de ensamma helgerna som spökar mest har jag märkt. Då spelar det ingen roll hur mycket jag än bedyrar min kärlek eller hur mycket jag försöker muntra upp henne. Det är ord i en telefon, inte handlingar. Jag förstår henne, men min handlingsfrihet är något begränsad just nu. Jag vill ju fullfölja det jag påbörjat; att hoppa av känns inte aktuellt längre även om jag måste erkänna att jag brottades med sådana tankar i början av missionen. Jag förstår att hon är ledsen, och det måste hon få vara. Jag saknar henne hur mycket som helst och längtar hem, men ledsen på det sättet är jag inte. Du behöver inte vara ett geni för att fatta att den som är därhemma brottas med vardagsproblematik som de inte vill lägga över på dig eftersom du är här och har annat att tänka på, och förmodligen är det en stor del av problematiken; att du inte längre är tillgänglig för de där små, till synes banala, vardagsdiskussionerna som ändå har både ett fatiskt och ett problemlösande syfte. Det här är ett cykliskt fenomen, ständigt återkommande och lika svårhanterligt, och något säger mig att det inte finns en vettig lösning, inte förrän jag kommer hem i alla fall, eftersom det i grund och botten handlar om känslor. Jag kommer säkert att återkomma till det fler gånger då det förmodligen är den största utmaningen med att göra mission. Och då har jag inte ens barn att tänka på, något som säkert gör allting etter värre…