Soldater utan gränser…?

Hur mycket jag än ser av landet, hur många afghaner jag än träffar så skrapar jag bara på ytan. I uniform har du, hur gärna du än önskar att det vore annorlunda, en osynlig barriär mellan dig och befolkningen. Självklart kan du lära känna enstaka personer på djupet. Mina kollegor som jobbar som mentorer för de afghanska säkerhetsstyrkorna lever med dem i perioder och det skapar självklart band, men vi andra har inte den chansen. För den stora massan kommer du alltid vara en utlänning i uniform, beväpnad och redo för strid oavsett i vilket syfte du besöker dem. Hur skulle de egentligen kunna tycka annorlunda? Vi byts ut en gång i halvåret, besöker dem sporadiskt eftersom vi är få i ett vidsträckt, oländigt område. Vår kulturella förståelse sträcker sig i många fall till en eller två föreläsningar, några artiklar och de pusselbitar vi tror oss ha samlat in under den tid vi varit här. Hur spännande det än är gör vi det en kort tid av livet och sedan går vi vidare i livet medan de blir kvar här, ser nya ansikten komma och gå samtidigt som kampen för överlevnad fortsätter. På sätt och vis har de civila aktörerna i landet det enklare att komma närmare befolkningen, tror jag. Vapen räddar liv hur krasst det än må låta, inte minst i det här landet där jag knappast ser en Mahatma Gandhi vara på väg att ena folket i en oblodig revolution mot krigsherrar, kriminella och fundamentalister. Den här filmen visar en sida jag så gärna vill se. Och visst kommer jag säkert att se allt detta i sinom tid, men den närhet, det förtroende som afghanerna visar fotograferna ligger tyvärr utom räckhåll. Nu låter det här deprimerande, men jag får istället försöka vara glad för de ögonblick, de upplevelser som kommer i min väg. Det är ju trots allt mer än vad de flesta i Sverige får uppleva.

Som sagt, inte glömmer väl jag bort Alla hjärtans dag när jag vet hur mycket symboliska gester kan vara värda, framför allt på distans. Därför hade jag redan igår, en hel dag i förväg, beställt blommor och choklad. Mycket originellt och kreativt, men vadå, om du inte tänker på saker och ting när du är hemma på leave är det inte helt enkelt att ordna något spektakulärt med olika tidszoner, händelsebaserad vardag och begränsade kommunikationsmöjligheter. Jag längtar hem så jag kan få göra allt det där andra jag hade velat göra idag. Gå på bio, äta middag, mysa, ta en drink, tända ljus – de där små sakerna som kan vara väldigt stora om de tajmas rätt. Paradoxalt nog är de små sakerna i livet för oss stora händelser för gemene afghan. Vi ska nog alla vara glada för att vi fick den chans i livet vi fick. Jag är ett stort fan av att man ska kämpa och kämpa lite till om man vill uppnå något, men till och med jag får vika ner mig när jag ser under vilka förutsättningar människor föds, lever och dör här i Afghanistan. Den där silverskeden som andra föds med i munnen där hemma, det är en stor jävla soppslev i min mun just nu…