Hoppa till innehåll →

Nuet – en illusion

En kommentar på bloggen fick mig att reflektera över det här med att leva i nuet. I västvärlden fokuserar vi mycket på att leva i nuet, och ofta tolkar vi in någon slags jävla ”Carpe diem”-skit efter att ha sett Döda poeters sällskap, eller så får det en nyandlig touch över det hela som bara skriker pretentiös idiot över den som kläcker ur sig det. Men vem fan lever egentligen i nuet? Korta stunder kanske, men över tiden? Inte någon. För att leva i nuet på riktigt innebär att du inte fokuserar på det som varit och därmed inte drar lärdomar för framtiden. Skulle du säga ”lev i nuet” till en uteliggare? Knappast, för det nuet är inte särskilt spännande. Afghanerna lever i nuet eftersom det handlar om överlevnad, men det är också det som håller dem tillbaka. Om de hade tillräckligt med mat, säkerhet, värme, kläder, infrastruktur etcetera för att slippa tänka på sin överlevnad skulle de kunna tänka mer på framtiden och planera för något annat än bara morgondagen, och utan planer för framtiden finns det inget hopp. Sedan tycker jag att man självklart ska njuta av lyckliga stunder och lära sig att inte alltid planera för det värsta, men det är en helt annan fråga. Att leva i nuet för mig är en attraktiv idé, men för mig kommer det aldrig att bli något annat än just en teoretisk lockelse eftersom jag föredrar att rusta mig för svåra tider och för bra tider. Många förknippar också det där med att slösa en massa energi eller att må dåligt, men för egen del gäller inte dessa antaganden heller. Jag mår alldeles utmärkt och det kostar mig ingenting alls. Samma diskussion har jag haft angående min vana att alltid mäta människor jag möter och kategorisera dem enligt någon slags egenpåhittad och totalt ovetenskaplig farlighetsskala. ”Usch, hur kan du gå och tänka på sådant? Det måste vara jättejobbigt”, säger strebern och låtsas leva i någon slags idyll. Därför att det kostar mig ingen energi. Jag tänker snabbt och gillar dessutom att laborera med situationer i skallen eftersom det för mig är en enkel process. Och när skiten väl träffar fläkten, och strebern sitter i ett hörn och grinar, då är jag redo att agera eftersom jag har reflekterat över situationen tidigare. Kanske inte exakt vad som utspelar sig där och då, men i grova drag. Det här kan mycket väl låta som någon slags bravado eller machismo, men faktum är att jag har varit i situationer när den här typen av förberedelser räddat mig från allt från chock till posttraumatisk stress. Allt i enlighet med överstelöjtnant Dave Grossmans teorier om att ”vaccinera sig” mot otäckheter, så det är inte bara jag som fabulerar fritt.

Shit, nu blev det argt och aggressivt, men så känner jag mig inte. Däremot längtar jag hem rätt mycket just nu. Det har bara kommit en sådan våg över mig. Mötet idag var trevligt även om vi fick en taskig start på grund av ett missförstånd angående vissa regler, men det innehöll alla dessa inslag som jag förutspådde vilket i och för sig är en del av spelet som jag tycker är mycket roligt. Fast det får mig att längta hem till personer som känner mig väl, som inte tvingar mig att väga varje ord på guldvåg, ja förutom den där generella vågen jag som stökig, grabbig kille måste komma ihåg att använda när jag talar med min tjejtjejiga flickvän. Nåja, jag kommer väl säkert in i den positiva spiralen imorgon…

Publicerat i Uncategorized

En kommentar

  1. K K

    Mmm jag håller med dig om att det är tjatigt om att carpa diemar hela tiden. Det andra diket är ju att aldrig tänka på morgondagen. Handlar det ändå inte om att vi planerar för framtiden in absurdum? Det finns de som så till den grad tar livet – morgondagen – för så självklar att man inreder barnrum i rosa efter ett ultraljud i vecka 18! Typ! Sverige har världens bästa (jodå) förlossningsvård så i de absolut flesta fallen går det bra, men när det går snett … ja då går det väldigt snett. I det läget är det bra att leva nu och att inte ta morgondagen för självklar! Vi vet inte vad som händer om en minut! Okay, jag erkänner också att jag är färgad av mitt kneg, förstås (som ofta handlar om liv och/eller död)… men därför är jag benägen att påminna mig om att leva här och just nu (även om jag som person tycker det är jä-igt svårt att göra det, jag planerar för långt framåt …etc etc). För att vara ännu mer klyschig: är det inte balans i livet som ändå är det vi skall sträva efter? Gott och blandat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *