Nu får väl kritikerna, de som hävdar mitt problemfokuserade perspektiv och anser att jag gnäller, en flodvåg på sin kvarn, men faktum är att äventyret förmodligen aldrig har varit längre bort än vad det är just nu. Jag kan förvisso se ända bort till bergen bortom vilka allting händer om jag tar mig friheten att skalda i Tolkiens anda, men här inne sitter jag begravd upp till halsgropen i pappersvändande som skulle få en kamrer av gammalt slag att vrida sig i sin grav. Jag menar inte att jag började jobba för Försvarsmakten för att få sparka in dörrar och skjuta, eller i alla fall inte enbart, men det vore underligt om jag inte tvivlade på både yrkesval och förstånd när jag sitter instängd här, långt från livets nöjen, och skyfflar dokument vilket var anledningen till att jag tröttnade på mitt gamla jobb. Det är visserligen bara att bita ihop och inse att den stora krigsmaskinen behöver föda, och självklart gör jag min del likt den orderlydande, paragrafryttande soldat jag är, men snart ställer jag mig upp och skrikande parafraserar Mel Gibsons blåmålade William Wallace i Braveheart: ”you may take my life but you will never take my freedom”. Att ingen lyssnar på mig har jag redan vant mig vid. I sådana här lägen är det tur att jag inte är ensam med eländet för som alla vet är delad börda exakt lika tung, bara att det är skönt att se att andra också simmar i skiten. I ett försök att vara positiv vill jag framhålla att jag vet att det kunde vara värre. Jag kunde till exempel vara en haschrökande 19-åring som mot min vilja blivit placerad i en djungel där allting från insekter till lokalbefolkning vill åt mitt blod. Jag kunde varit afghanen som suttit fast i en bergsby utan tillgång till mat och vatten. Jag skulle kunna ha valt att leva i nuet och tvingats genomlida den här känslan dag ut och dag in utan hopp om framtiden. Jag kunde ha varit fastkedjad framför Melodifestivalen och tvingats återuppleva de där hysteriska vinkningarna från låtskrivare med Svensktoppsklingande namn som faller i glömska samma sekund som kameran zoomar in Sean Banans röv. Så alla haters där ute, ser ni hur jävla positiv jag kan vara?
Bra saker idag: Jag har haft ett möte som gick över all förväntan. Jag har pratat med tjejen. Jag har åstadkommit något i mitt yrkesspår som inte är så dumt. Jag har ätit pannkakor.
Dåliga saker idag: Jag kommer aldrig att förstå andra länders absurda krav på byråkrati. Jag har tvingats jobba med min dödsfiende PowerPoint. Jag har insett att morgondagen kommer att se precis likadan ut.
Läser just nu: American Gods på min iPhone av Neil Gaiman
Just nu lyssnar jag på: Mina inre demoner.
Join the dark side…
Idag har vi haft en liknande dag, men ändå inte. Pannkakor & arbetat med PowerPoint har även klarats ut här hemma i Sverige, men miljön har varit väsensskild. Jag har suttit i trygga Sverige med strategiska frågor och inmundigat ärtsoppan och pannkakorna i en slottsliknande miljö. Livet är olika, men ändå har vi det båda så mycket bättre än stora delar av världens befolkning.