Idag kan det fan inte vara roligt att vara afghan. Regnet som just nu koncentrerats till campen är i paritet med det som dödade dinosaurierna. Alla de där rapporterna i Sverige om dödshalka, monsterregn, superkyla och chockvärme har ingenting att komma med mot det afghanska vädret. Vi svär över katastrofen att SL står stilla i tre timmar i tjugo minusgrader, och det är förvisso helt jävla undermåligt, men här blir byar insnöade i veckor, vägarna översvämmas helt och hållet och odlingar torkar ut på nolltid. Hemma har vi en infrastruktur som ändå möjliggör transporter eftersom hela vårt samhälle bygger på det, men här, där en väg är leran bredvid den andra leran, är vädret en av de viktigaste faktorerna för livscykeln. Du kanske svär när regnet piskar dig i ansiktet de fyrahundra meterna på vägen hem från matbutiken, men för afghanen är en tredagarspromenad i midjedjup lera till stan inte aktuell. Kanske något att tänka på. Sedan tycker jag självklart att vi ska fortsätta klaga på vädret. Herregud, vad skulle vi annars tala om? Men faktum är att vi tappade kontakten med vädret för länge sedan medan invånarna här i allra högsta grad lever och dör på grund av naturens nycker. Så fort den stränga vintern är över kommer översvämningarna, därefter torkan, sedan är det vinter igen…
Jag har noterat att jag inte är ensam om att ha ganska mycket hemlängtan just nu. Kombinationen av dåligt väder, ett tag kvar till nästa leave, tröttheten som börjar bunkras upp i kropp och själ och tristess gör att vi saknar bekvämligheten, närheten, ömheten och kärleken. För min egen del känns det ändå hanterbart där jag sitter begravd till örsnibbarna i huvudbry, men skulle jag däremot skräpa runt på campen hade jag nog varit redo att sjanghaja första bästa helikopter och tvinga den att sätta kurs mot hemlandet. Nu passerar dagarna förbi i ett suddigt töcken av PowerPoints, möten och samtal. Jag som normalt gärna lägger tid på sådant som är roligt snarare än måsten gräver ner mig i jobb som ett sätt att få tiden att gå, samtidigt som jag måste erkänna att det är utvecklande. De där hyllningarna jag brukar strö över mina kollegor här på bloggen är verkligen välförtjänta. För att jämna ut balansen brukar jag berätta historier ur mitt förflutna, och jag har varit med om en del… Hade jag inte haft turen att födas svensk hade jag kanske varit historieberättare i en afghansk by. I och för sig hade det också varit en intressant upplevelse. Tänk hur barnen hade gjort stora ögon när jag uppfunnit historier om obegränsat med mat, 3D-bio och badhus där både män och kvinnor simmar tillsammans…
Kommentarer