Breda band och smala vägar…

Nej, nu börjar jag ledsna ordentligt på internetbristen. Varje dag får jag utstå tråkningar från kollegor för att jag sitter vid datorn och skriver mina inlägg. Ursäkta att jag försöker bana väg för er och mina efterträdare genom att faktiskt informera våra anhöriga om hur vi har det. Otack är världens lön. Fast snabba på att läsa inlägg är de minsann… Det kanske är ett lyxproblem som uppkommit de senaste åren, men hur satans svårt ska det vara att ordna fler och snabbare internetdatorer? Alla andra camper klarar av det. Förmodligen är det en kostnadsfråga, men jag tvivlar på att den är gränssättande för vår förmåga att bidra till ett fredligare Afghanistan. Jag kan leva med att ni tar bort ett eller två pålägg från frukosten om det bara gick att få ett par datorer till med snabbare bredband. Och ändå har jag förmånen att faktiskt komma ut på nätet dagligen. Snart börjar jag mobilsurfa på ryssarnas gamla kassa mobilnät som finns kvar här… Då kanske ni kan få inlägg som är värda namnet och inte dessa framstressade inlägg jag producerat mellan möten, pikar och presentationer.

Idag orkar jag inte ens kommentera vädret eftersom det fortsätter i samma sunkiga stil som tidigare. Så jag fokuserar på det viktiga. Nu börjar jag nämligen närma mig halvtidsstrecket och även om det fortfarande återstår mängder av arbete är det en fantastisk känsla att veta att det snart blir nedförsbacke. Jag har ju vacklat en del angående mitt deltagande i framtida missioner, eller rättare sagt, jag har känt lockelsen som kallat så många att förvandlas till yxor (smeknamn på damer och herrar som varit på många missioner), men nej, det ska till en familjemission på Zanzibar eller liknande för att jag ska lägga ett halvår av mitt liv på en tillvaro utan tjej och vänner. Eller ja, vänner har jag här också, men ni förstår vad jag menar.

En sak som ofta glöms bort när du är här är att du har ett jobb hemma. Jag beundrar alla dessa mammalediga kvinnor som glatt tar sig an jobbet efter en tid i hemmet, för själv tycker jag att det kommer att bli svårt att komma tillbaka och sätta sig in i verksamheten på nytt. Kollegorna har säkert gått vidare i sin utveckling och lämnat mig på efterkälken eftersom jag gått vidare i ett annat spår. Självklart kommer jag att göra ett återtag, men tänk er själva att vara borta ett år och med borta menar jag helt frånkopplad från umgänge, skvaller och arbetsuppgifter. Samtidigt blir det lite som att börja på ett nytt jobb och det är alltid spännande. Det kanske låter konstigt att jag talar om jobb härifrån, men en stor del av tiden går åt till att smida planer för framtiden. Allt från affärsidéer till semesterplaner till, i mitt fall, bröllopsplaner avhandlas konstant. På så sätt påminner utlandstjänsten om Generation Kill, att vi hela tiden diskuterar, alternativt gnäller, på den nuvarande situationen, drömmer om framtiden och lägger skulden för allt elände på någon annan. Det är så våra relationer fördjupas och vi lär känna varandra. Som idag då jag fick lära mig att en kollega har en fäbless för tapeter och helt enkelt inte kan motstå att köpa sådana. Allt är inte frid och fröjd; vi har naturligtvis våra schismer också även om man försöker hålla en professionell nivå och inte låta det urarta så är vi människor och ibland har vi olika syn på saker.

Låter min vardag synnerligen tråkig och rutinmässig just nu? Då är svaret ja. Men för den uthållige väntar belöningen i fjärran för så här trist kommer jag inte alltid att vara…